Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 AUCASSIN OCH NICOLETT.
27.
Nu sjunger man:
Aucassin den fagre, blonde,
älskogsvarme ungersvennen
kommit har ur djupa skogen.
Framför sig på sadelknappen
han i sina armar håller
Nicolett, sin egen mö.
Hennes panna, hennes ögon,
hennes mun han eldigt kysser.
Och hon frågar, kloka tärnan:
— Aucassin, min vän och herre,
säg, hvart tänker du att färdas?
— Kära vän, hvad vet väl jag?
Lika godt, hvart än vi rida,
genom skogar, öfver fälten,
om jag endast är med dig.
Öfver berg och djupa dalar,
genom byar, genom städer
rida de, till sist de kommo
fram till hafvet. Där de stanna
ut på stranden.
28:
Nu säger, förtäljer och berättar man:
Aucassin hade stigit af hästen, han och Nicolett, som
I hafven hört och förnummit. Han höll sin häst vid tygeln
och sin mö vid handen, och de gingo längs med stranden.
Då såg Aucassin ett skepp fara förbi och såg däri köpmän,
som foro helt nära stranden. Och han vinkade åt dem, och
de kommo till honom, och han underhandlade med dem, si
att de läto honom stiga upp i deras skepp. Men när de
kommo ut på öppna hafvet, så uppstod än så förskräckligt
stark storm, att de drefvos från det ena landet till det andra,
tills de slutligen kommo till ett främmande land och kommo
in i hamnen till Torelores borg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
