Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 EN MENUETT.
på klavéret kastade en jättestor skugga af min far in genom
dörren, där den steg upp under det hvita taket i mitt rum,
ända högt öfver mitt hufvud. — Ja, jag kommer ännu ihåg
vissa melodier, som jag hörde till hälften i drömmen, och
hvilka ingöto i min själ en känsla af ljuflig frid och
trygghet.
Men det, som jag lifligast erinrar mig, är den gränslösa
kärlek, som mina föräldrar hyste för hvarandra, en öm, glad
och ungdomlig kärlek, som aldrig förändrade natur och al
drig svalnade med åren. — Min far fick ofta riktiga anfall
af en högljudd, stojande glädtighet, som fylde huset med
glada skratt. Han tyckte om att roa sig som ett barn, lekte
kurra gömma med min mor, förändrande gömställe i alla
rummen, vig och lätt som en ekorre, i det han sprang undan
för henne och tröttade ut den lilla stackaren, som var lika
road af leken, och som till sist föll honom om halsen helt
röd och andtruten.
Jag följde hoppande efter och ropade: »Victoria», klängde
mig fast mellan dem och klättrade upp på min far, och deras
hufvuden och läppar möttes på min kind, där båda tryckte
sin kyss på samma ställe. Ibland före kvällsvarden berät-
tade min far för oss om Abruzzerna och Rom, medan jag
satt gränsle på hans knä, och min mor hade slagit sig ned
nära fönstret för att använda det sista dagsljuset till att laga
våra kläder. Midt i berättelsen utbrast min far: »Lägg bort
det där, Marianna, du förstör dina ögon.> Men hon tog på
sig en min, som om hon hade förskräckligt mycket att göra,
och började i öfverdrifna uttryck tala om det myckna be-
svär vi stora karlar förorsakade henne, bara för att vi om
igen skulle bedja henne komma. Men min far blinkade till
mig och låtsade fortsätta berättelsen med mig ensam och
med låg röst, i det han hviskade till mig några ljud, som
liknade ord, hvarpå vi båda utbrusto i höga skratt, som om
vi sagt något mycket kvickt. Därmed höllo vi på, tills
mamma, efter att hafva svurit, och svurit falskt på, att vi
icke skulle fånga henne, och efter att hafva sagt, att vi icke
alls hade brådtom, och att vår list var riktigt dum, plötsligt
reste sig upp och gick fram och satte sig på min fars ena
knä, och jag på det andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
