Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592 EN MENUETT.
Hon visade mig då alltid en ifrig och öm, moderlig omsorg,
som ständigt var sig så lik, att den aldrig kom en att tvifla
på hennes själslugn. Efter kvällen drog sig grefven tillbaka
till sina rum, hvarifrån han aldrig kröp fram utom vid måil-
tiderna, och min far gick in i biblioteket för att komponera
eller skrifva partitur. Grefvinnan tog mig då med sig in isin
stora och halfmörka sängkammare, och där låg hon utsträckt
på sin divan och lyssnade på min mandolins klagande snyft-
ningar och drillande kvitter, orörlig och med slutna ögon,
som om hon sof.
Lampskärmen spred omkring sig ett mystiskt sken, i
hvilket alla de omgifvande tingens former smälte bort. I
denna halfdager framstodo gardinerna, alkovens omhängen,
möblernas väfnader, ja själfva min åhörarinna så underbart
skiftande för min syn, att det bidrog till att förtrolla mitt sinne,
som redan var uppeldadt af de tjusande melodierna och af
mandolinens darrande genljud i mitt bröst. Jag egnade endast
en mekanisk uppmärksamhet åt noterna, men vid vissa toner,
som jag nästan omedvetet framtrollade, och som ljödo i mitt
öra som de mest vältaliga ord, kände jag en plötslig rörelse
och ett hemlighetsfullt samband mellan de välljud, som kvälde
fram ur mandolinen, och de syner, min fantasi skapade.
Allt detta tillsammans skärpte och mångdubblade min musi-
kaliska förmåga, så att jag med en förvånansvärd tydlighet
förmådde uttrycka de kärlekskval, som plågade mig.
Men så snart jag företog mig att noga betrakta gref-
vinnan, där hon låg i skuggan, för att hos henne upptäcka
något spår af inre rörelse, hämmades plötsligt" hela min
ifver af hennes nästan drömmande orörlighet, så att jag på
en gång kände mig trött, som efter ett svårt arbete. När
jag då för ett ögonblick slutade upp att spela, klang ur skym-
ningen ett enda ord: »Fortsätt!> uttaladt med en så fast och
klar, så lugn och oskyldig röst, att det öfvertygade mig om,
att hos henne, som yttrade det, hvarken fans otålighet eller
hänryckning, utan endast en lugn och stilla tillfredsställelse.
Nej, hon var icke den kvinna, som kunde uppelda och vid-
makthålla en ynglings öfverströmmande känslor. Min själs
uppror hade jag själf skapat, det hade sin grund i en kvinno-
gestalt, som föresväfvade mitt inre, på en gång lik och olik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
