Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MENUETT. 601
hade styrka att visa sig glad, och hela vårt hem tycktes så
väl förberedt på att mottaga döden, att den också kom igen
två gånger i samma månad.
Min mor dog på julaftonen, min far den adertonde januari.
Vi hade tillsammans gått ned till Aosta för att spela vid
en bal; strax efter det festen var slut, klockan sex på mor-
gonen, vandrade vi till fots vägen hem mot Ollomont. Vid
Porossan började min far få feber, men släpade sig dock ända
hem, hvarest han dog dagen därpå i lunginflammation.
Hur jag drog mig fram denna vinter, vet jag knappast;
säkerligen lefde jag på barmhertighet, ty min mor och far
fingo fattigbegrafning, men om jag skulle nämna mina väl-
görare vid namn, skulle jag ej kunna det, så bedöfvad var
jag under de första månaderna af det förfärliga slaget.
Mot våren återvann jag mitt sinneslugn och min lust att
lefva, men den bergstrakt, i hvilken jag bodde, gjorde mig
beklämd om hjärtat, och jag kände hemlängtan efter de
soliga och varma länder, där min far var född och hvilka
jag aldrig sett. För resten fans för mig blott en utväg öppen
till förtjänst, nämligen musiken, och för den skull var jag
tvungen att utvandra från Aostadalen. Jag tänkte på att be-
gära hjälp af grefvinnan di Challant, och den första maj begaf
jag mig till fots till Turin.
Jag ankom till staden under en storm, som hade följt
mig utan regn i två timmar. Störtskuren nådde mig först på
Doragrossagatan, inom en minut hade jag hela regnfloden
öfver mig, och midt på gatan skummade vattnet i hvirflar
som i en bäck. Jag tog min tillflykt till en portgång full
med folk; man skrattade åt en stackars kusk, som alldeles
förblindad, förvirrad och nedtyngd af regnet, från kuskbocken
af en vagn ansträngde sig att tygla två uppretade hästar,
under det att på andra sidan af gatan stod en präktigt klädd
dam på tröskeln till en butik och försökte göra tecken åt
honom, att han skulle köra fram. Men hästarna, som blifvit
förskräckta af den uppsvälda rännstenen. stegrade sig och
ströko baklänges. Folket började skratta, och damen började
blifva ond och tycktes nästan besluten att vada öfver gatan,
om icke köpmannen med stor ifver hållit henne tillbaka. Tänk,
hvad jag jublade, när jag igenkände grefvinnan di Challant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
