Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MENUETT. 605
Därpå började dansen. Grefvinnan tycktes alldeles upp-
tagen af att föra sig med hela sin värdighet. Hon tycktes
ännu en gång vara nära att undslippa mig, hennes ansigte
hade redan återfått sitt vanliga lugn, hon hade återtagit det
fullkomliga herraväldet öfver sig själf. Och dock sade mig
en inre röst: — Jag skall få veta det, jag skall få veta det,
jag skall få upplefva visshetens bittra triumf, jag skall tvinga
dig att förråda dig och bringa dig i fördärf. — Detta ord »för-
därf> ljöd ännu i min själ, då jag åter började spela, det
smälte tillsammans med tonerna och klang så ihållande för
mina öron, att det höll på att göra mig galen. Men hvarför
hörde jag det genljuda ännu starkare och mera hotande, när
orkesteranföraren gaf oss tecken till, att den andra ’menuetten
skulle börja. Och dock hade ingenting särskildt försiggått i
salen; grefvinnan hade sett upp till mig två eller tre gånger
och vänligt gjort tecken till mig med ögonen; hon var ständigt
omringad af en svärm tillbedjare, med hvilka hon lifligt sam-
talade och skrattade.
Jag mins allt som i går: det var Boccherinis menuett; jag
kunde den på mina fem fingrar, — hvarför kände jag då denna
beklämning? I det orediga surrande, som uppsteg från salen,
var det omöjligt att urskilja ett enda ord, och dock visste
jag, liksom om jag hade hört deras samtal, jag visste, att
grefvinnan skulle dansa denna menuett med riddaren af Valeso.
När jag såg honom buga sig för henne och räcka henne
handen, sade jag till mig själf: — Denna gång skall jag
fånga dig; — och ordet >»fördärf> började åter dåna för
mina öron.
— Det kan icke hjälpas, nu, nu skall jag fånga dig!
Jag fattade min stråke med raseri, liksom om jag med
den ville göra tecken till deras öde, att nu var timmen slagen.
Jag vet icke huru eller hvarför det föreföll mig, att också
jag skulle deltaga i denna menuett som tredje person och
just höll på att rusta mig till kampen, och jag sade till mig
sjelf: — Nu är det min tur. — Emellertid hade paret stält
sig’ i midten af salen, och orkesterns första toner ljödo sakta
och hviskande. Hvad i all världen hade jag gjort med min
violin? Med hvilket förtrolladt harts hade jag väl gnidit min
stråke? De sprakande gnistor, som min båge utsände, syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
