- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1888 /
355

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN KÄRLEKSHISTORIA. 355

Den följande dagen var hans första fråga efter por-
trättet.

Utan att se på honom, tog hon upp det ur fickan och
räckte honom det. Men medan han satt försjunken i be-
traktande af det, iakttog hon honom med ett mörkt, före-
brående uttryck i blicken.

Han såg upp och, lydande en plötslig ingifvelse, förde
han porträttet till sina läppar.

— Det här behåller jag! — sade han sakta.

En alltjämt växande rodnad färgade hennes ansigte; hon
log, men leendet var något tvunget.

— Du har aldrig bedt om något porträtt af mig nu! —
svarade hon.

— Nej, för nu har jag — dig själf!

Det var första gången han i sådana ord berörde deras
förhållande.

Det kom en plötslig glimt i hennes ögon, och hon reste
sig häftigt upp. |

— Gif mig porträttet! — sade hon.

Han tvekade ett ögonblick, men gaf henne det så med
en frågande blick. Innan han hunnit hindra henne, hade hon
rifvit det midt i tu och kastat bitarna på marken.

Han greps af en plötslig vrede, sprang upp och fattade
henne hårdt om handleden.

— Hvarför gjorde du det?

Hon såg upp på honom med brännande blickar och ett
triumferande leende.

— Nu har du bara mig! — sade hon och lutade sig lätt
intill honom, sträckande sitt ansigte upp mot hans. — För-
låter du mig? — hviskade hon.

Som i en plötslig svindel slog han sina armar omkring
henne och kysste henne.

Då han åter släppte henne, stack hon sin arm under hans
och drog honom med sig ur bersåen.

— Se, så vackert! — sade hon och stannade ett ögon-
blick.

Solen var just i sin nedgång, belyste trädtopparna och
kastade långa skuggor öfver gräsmattorna. Bruce såg sig om-
kring, de voro ensamma i trädgården.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 20 00:34:30 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1888/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free