Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 GIOSUÉE CARDUCCI.
gnistra af kärlek! Dansa, o Lydia
du, i rodnande kvällen i flickornas
kör i ring kring Apollos altare;
bländande hvit den pariska
marmorn glänser i skuggan af lagrarna.
Glad må sippor du strö! Låt blickarna
glöda och sjung din jublande bakkiska
sång med harmoniska läpparna.
Jag har redan förut framhållit, att en mindre pessimistisk
anda råder hos Carducci än hos romantikerna. Detta hindrar
dock icke, att han själf kanske skulle vara af en annan åsigt,
eller att han åtminstone ofta anser sig vara en sorgens och
en smärtans skald. Men här vid lag kan man mot Carducci
göra en anmärkning, som äfven med fog skall kunna riktas
mot större delen af våra moderna poeter och särskildt mot
den efterromantiska skolans skalder i Frankrike. Hvilken
smärta är det skalden besjunger? Sin egen eller andras?
Hvad är det, som framkallat denna lefnadsleda? Ett för-
feladt lif, en nations förnedring, människors otack? Kanske
skulle de flesta blifva oss svaret skyldiga på dessa frågor.
Hvad Carducci beträffar, vore man frestad att vänta sig:
»Det att Italien icke är republik. Det att påfven ännu vistas
i Vatikanen, eller något annat i den vägen. Tämligen klar
synes dock, att sorgen i detta fall är alldeles för obestämd
eller speciel, för att den skulle kunna väcka någon varmare
genklang i läsarens bröst. Vill man vinna medlidande for
dras det åtminstone, att det är en verklig smärta, som man
besjunger. Fint har Louis Etienne i en uppsats om Car
ducci ! framhållit skilnaden mellan dennes och Leopardis
pessimism. Den senare hade skäl att klaga öfver existensens
bitterhet. Puckelryggig och sjuk drog han sig undan från
sällskapslifvet, emedan han fruktade att där förefalla löjlig.
Af sin familj, som var konservativt klerikal, betraktades han
"med misstroende på grund af sina moderna idéer. Olyck-
liga kärleksförbindelser hade äfven i detta hänseende skänkt
honom de bittraste erfarenheter, och slutligen låg Italien,
hans fosterland, sönderslitet af inre strider, utan att en för
! Revue des deux mondes 1874. tome troisieme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
