Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632 LEGENDEN OM KRISHNA OCH BRAHMANISMENS UPPRINNELSE.
dödsfiendes pilar, för att i sina motståndares hjärtan inplanta
den tro, han hade predikat för sina lärjungar och världen.
Han visste, att den förre konungen af Madura, långt ifrån att
göra bot och bättring, hade tagit sin tillflykt till sin svär-
fader, ormkonungen Kalayeni. Hans hat, beständigt under-
blåst af Nysumba, förorsakade, att Krishna förföljdes af ut-
skickade, som sökte ett gynsamt tillfälle att döda honom. Nå
väl, Krishna kände nu, att hans sändning var slutad, och att
för dess fullkomnande endast fattades själfuppoffringens in-
segel. Han upphörde då att undvika eller förlama sin fiende
genom sin viljas kraft. Han visste, att om han upphörde att
försvara sig med denna hemliga kraft, skulle det länge till-
ämnade slaget träffa honom i mörkret. Men Devakis son
ville dö långt bort från människorna i Himavats enslighet.
Där skulle han känna sig närmare sin strålande moder, när-
mare den höge åldringen och Mahadevas sol.
Krishna begaf sig då till en vild och ödslig eremitboning
vid foten af Himavats höga tinnar. Ingen af hans lärjungar
hade anat hans afsigt. Endast Sarasvati och Nichdali hade
läst den i mästarens ögon med denna aning, som tillhör kär-
leken och kvinnan. Då Sarasvati förstod, att han ville dö,
föll hon ned för hans fötter, omfattade dem och utropade:
»Herre, öfvergif oss icke!»
Nichdali såg på honom och sade helt enkelt:
»Jag vet hvart du går. Om vi hafva älskat dig, så låt
oss följa dig.»
I min himmel skall intet vägras kärleken. Kommen!»
Efter en lång vandring uppnådde profeten och de heliga
kvinnorna några kojor, som omgåfvo ett stort, naket cederträd
på ett klippigt berg af gulaktig färg. A ena sidan syntes Hima-
vats ofantliga snötäckta dömer; å den andra ned i djupet en
labyrint af berg; långt borta den indiska slätten, som en
drömbild i en gyllne dimma. I dessa kojor lefde några
botgörare, klädda i bastkläder, med håret sammanvridet som
en kärfve, skägget långt och oklippt öfver en kropp, fläckad
af smuts och dam, med lemmar uttorkade af blåsten och af
solens värme. Några hade endast en torkad hud öfver ett
utmagradt skelett. Då Sarasvati såg detta sorgliga ställe, ut-
ropade hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
