Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL OXENSTJERNA. 41
= = —
ligen skjutande statens väl framför sig, men lika mycket i
djupet syftande att befordra enskilda intressen. Men för hot
har rikskansleren aldrig. ryggat, och på lagens grund ville
han stå. Hans fel var, att han icke såg, att det stora
spörsmålet var, huruvida historisk rätt och samhällets rätt
läto sig längre förena. Döme honom den, som först dömt
sig själf.
Man bör dock ej häller i fråga om hans förhållande till
den inre politiska utvecklingen någonsin förgäta, att ej minst
genom hans arbete det nya statsskick uppbygdes, som gjorde
riksdagen till ett fast och lefvande organ i statskroppen.
I motsats till så många andra statsmän, som likgiltigt
offrat massornas lif och egendom för stora planer, har Axel
Oxenstjerna djupt känt de offer, svenska folket år efter år
bragte i kampen för själfständighet och storhet. Han har
fordrat dem, ofta nästan med tvång framdrifvit dem, därför
att de voro nödvändiga, men han har ständigt haft lefvande
för sig, på hvilket ansvar han bar. Han kunde väl ock al-
drig förgäta sin herres ord, att svenska folket egde rätt att
» veta, hvart dess svett och blod tagit vägen. Vi kunna ej
neka oss nöjet att här återgifva de ord, hvari Oxenstjerna
ger luft åt sin medkänsla för den svenske soldatens genom
försumliga anordningar vållade lidanden: »Så spilla vi så mången
ärlig man af vår nation uti våra krig till lands och vatten af
hunger och köld, att den det hafver sett och måst bivista
kan icke annat än af ett kristeligt medlidande slå händerna
däröfver tillhopa, att den, som skrifves emot sin vilja ut och
blifver för alla andra utkester till att fäkta och mista lif och
lem, icke äfven som en officer af ambition eller till att ever-
tuera sig och söka sin lycka, utan för det han måste gå
med, kan, där han fiendens svärd undviker och ofta hafver
lyeka med ära och reputation att vara en öfvervinnare, lik-
väl kort därefter måste dö af hunger och köld. Vid hvilket
hvad för ett besvär är således att kommendera och sig lika-
som helvetet förtjäna, kan hvar ärlig man väl besinna.>
Det behöfver icke påpekas, hvilken framstående plats
inom vår historiska litteratur Axel Oxenstjernas skrifter måste
intaga. Det säger sig själft, då de utgått från en man, som
stått i den svenska statens medelpunkt under tidehvarfvet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
