Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 ÅKE W:SON MUNTHE.
Nu var Don Pedro en af mina intimare spanska vänner,
en lärd professor som sagdt, andalusier till härkomst och
spansk-spansk till sinnelag, som alltifrån vår första bekant-
skap visat mig stor välvilja. Jag hade till och med varit
inbjuden i hans familj, någonting som i allmänhet ganska
sällan vederfares främlingar i Spanien. Där blef jag emeller-
tid — han var ungkarl, Don Pedra, och bodde tillsammans
med sin mor, en liten bigott och välvillig gumma, och en
syster af obestämd ålder — från början mottagen på det allra
vänligaste. Jag glömmer aldrig, när jag var där på min
första frukost och just skulle hugga in på en väldig portion
trädgårdssnäckor med ris och tomater, som gumman med
frikostig hand lagt för mig, huru jag plötsligt fick en häftig
dunk i ryggen och kände någonting mjukt, som kittlade
mig i nacken. Jag visste ej rätt hvad jag skulle tänka, då
en ljudelig jamning alldeles ini örat gjorde klart för mig, att
det var den stora hvita katten, som hoppat ned på min rygg
från skåpet bakom, där jag sett honom ligga, när vi gingo
till bords.
»Schas, kisse! Det är en främmande herre, den här, och
inte Pedro», sade den gamla setoran till katten, och vän-
dande sig till mig: »Ser ni, han brukar alltid sitta på Pedros
rygg, när vi äta, och ni får inte ta illa upp.>
För all deb, sade jag, »han får så gärna sitta på min
också. Miss, miss!»
»Bara bevis på förtroende», skrattade don Pedro. >»Han
betraktar er som en gammal vän, förstår ni, och vill, att ni
ska känna er riktigt hemmastadd.>»
Och katten satt kvar på mina axlar, tills vi tände ha-
vannan vid kaffet.
xx
oj +
Vägen från Madrid till La Imperial Toledo är just icke
synnerligen vacker, åtminstone närmare hufvudstaden. Allting
är slätt och kalt som åt alla sidor däromkring. Ett par mil
från Toledo ramlade vi förbi den lilla byn Esquivias, der
Cervantes för trehundra år sen knöt hymens band med sin
Galatea — en klunga hopgyttrade, gråa kåkar i regnduskigt
halfmörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
