Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 ÅKE W:SON MUNTHE.
skild anledning för mig att sedan själf taga något närmare
reda därpå. Under 1300-talet hade judeförföljelserna i Spa-
nien (och icke blott där) urartat till verkligt raseri, och hi-
storien förtäljer om det ena ursinniga folkupploppet efter
det andra under slagtande och plundring mot Israels för-
aktade barn. Det var vid denna tid, som dominikaner-
munken, sedermera helgonet, Vicente Ferrer, for omkring i
landet och med glödande vältalighet predikade ve och för-
bannelse öfver gudamördarnes slägte. En kväll år 1405 upp-
trädde han i kyrkan Santiago del Arrabal i Toledo med
den påföljd, att hela skaran af åhörare med munken i spetsen
som en lössläppt lavin störtade öfver det i andra ändan af
staden belägna judekvarteret, bröto in med våld i synagogan,
vräkte ut de värnlösa och planterade där inne symbolen för
kärlekens religion. Till minne af denna kristna storbragd
har man sedan i kyrkan Santiago, i samma predikstol, där
han talade, uppsatt ett måladt träbeläte i kroppsstorlek af
helgonet. Jag ser honom ännu för mig, San Vicente, där
han står i oratorisk attityd med högt lyftadt krucifix —
ora pro nobis peccatoribus!
Gumman, som släppt in oss i det gamla templet — det
användes sedan lång tid icke mer till kyrka, utan är för-
klaradt för nationalmonument, efter att i slutet af förra år-
hundradet hafva varit kasern och långt in på detta militär-
magasin —, satt och mjölkade en välfödd get i den gröna
täppan utanför, och vi passade på tillfället att bryta fastan
med hvar sin mugg skummande varm getmjölk.
»Pués, seor», sade Don Pedro och torkade mjölkfradgan
ur sitt svarta skägg, »nu ha vi San Juan de los Reyes strax
här intill. Det är någonting alldeles magnifikt — han slog
undan kappan för att göra den stora gest med båda armarna,
hvarmed han ofelbart beledsagade detta ord —, »magnifico, och
det fast de fördömda frantjuterna farit fram som vilddjur där.
Och dessa barbarer, si senor, barbarer, de anse sig vara
den mest civiliserade nation i världen! Parece mentira!, ek?»
Och så följde en litania af utvaldt ovett öfver frans-
männen, som Don Pedro aldrig försummade något tillfälle
-—
! Det ser ut som en osanning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
