Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 MARTIN WEIBULL.
»Där brast ett ädelt hjärta», blef det sagdt i går, när budet
kom till Lund, att Vilhelm Erik Svedelius icke mera hörde
till de lefvandes tal. Hvarför skulle vi ej säga det om igen
1 dag och alla dagar: ett ädel hjärta, ett fosterländskt, —
en man och en ärans man! :
oj &F
LJ
Carl Johan Schlyter och Christian Naumann: huru olika
voro ej dessa båda i allt, till själfva grundlynnet, till böjelser
och lefnadsriktning! Och likväl hade ödet stält dem bägge
en gång här tillsamman att verka i samma lefnadskall, vid
samma universitet, i samma fakultet. Olikheten försvann
aldrig, utjämnades knappt med åren. Men det universitet, de
tillhört, gläder sig åt att hafva egt dem bägge: de hafva
gagnat det, hedrat det, en hvar med sina gåfvor.
Större var Schlyters lefnadsdagars tal än andra dödliges:
först nittiofyraårig gick han till hvila. Flitigare hade han
användt sina många dagar, än andra använda det ringare
talet. Också lemnade han efter sig ett minnesmärke, ere
perennius. Ingen annan skulle ensam hafva kunnat rest ett
sådant än den, hvars flit, som Shakespeare säger på ett
ställe, »gjorde natten till dagens arbetsbroder»>. Där fans
arbetslust och där fans arbetskraft: han var af samma gamla
stam, som en gång grundade den svenska rättsvetenskapen
i vårt universitets juridiska fakultet. Själf blef han efter David
Nehrman-Ehrenstråle den fakultetens största namn.
Men Schlyters lefnadsverk, de tretton stora kvartvoly-
merna, som intet nationalbibliotek i världen kan sakna, är
icke en bok i vanlig mening; det är ett arbete — om något
— men en utgifvares, icke en författares arbete. Han har
låtit sig själf försvinna i sitt verk. Hans minne lefver därför
icke själfständigt, men till gengäld är det införlifvadt med
hela tidehvarf af vårt folks historiska lif. Han liknar en man,
som användt sin hela lefnad för att göra trogen vakt, och
när denna är slutad och fosterlandet tackar för god vakt, så
känner det, att den nationalskatt, som det satte honom att
vårda och för alla tider betrygga, att denna och han själf
för alltid och oupplösligen höra tillsamman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
