Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALPHONSE DAUDET. 221
denna historia om den sydländske tamburinspelaren inrycker
han i boken om Numa Roumestan och hans bragder. Ingen-
ting glömmes ut, hvarken soirén eller teatern, hvarken neder-
laget på kafét eller narrdrägten och finalen — icke ens den
lilla fras, som han öfverallt upprepar: »Det kom för mig om
natten, då jag hörde näktergalen sjunga. Jag tänkte för mig
själf etc. Men Daudet låter så småningom bagatellen bli
en hufvudsak, Buisson — eller Valmajour — växer under
arbetet, antager proportioner af en oerhörd vidd, och episo-
den med tamburinspelaren står slutligen för honom — icke
som en episod, men som ett brott, han gjort sig skyldig till.
Numa känner sig brottslig, och han är det i själfva
verket. Han har uppbjudit all sin makt för att locka Val.
majour till Paris; han öfverger honom grymt, är brutal mot
den stackars mannen och skyr icke något medel för att
befria sig från sitt offer. Detta blir emellertid nästan omöj-
ligt för Numa. Valmajour är öfverallt, hvart han än går, på
gatorna, vid bangården, i förmaket under mottagningen. Ja,
han ändrar väg, byter om tåg — utan resultat. Valmajour
blir ett spöke, som han ser äfven i drömmen, ett slags fix
idé, som plågar honom och oroar hans lif, ett appendix
till hans offentlighet, en fara för hans familj, ett, såsom det
heter, personifieradt samvetsagg.
Ännu mer påtaglig är den inbillningens lek, som af
Valmajours spel, då han uppträder i Aps, gör en storartad
konsert, något underbart och gigantiskt. »Dess (flöjtens)
tom, heter det, >bars af tamburinen, slungades ut i rymden
af dess våldsamhet; man hörde den samtidigt i alla vå-
ningar (på arenan), den trängde genom galler och lufthål
och öfverröstade folkmassans larm.» Och detta är samma
flöjt, hvilken uthvisslas på kafét, samma underbara musik,
hvarom skalden sedan yttrar: »Serenaden började, landtlig
och gnällande, knappast stark nog att tränga öfver rampen,
svingade sig ut ett ögonblick, kämpade en kort kamp mot
takets sirater och sjönk slutligen tillsammans i en tråkighetens
tystnad.» Här vore på sin plats Daudets egna ord om syd-
ländingen: »Hos denna lätt upprörda och för öfverdrifter
fallna människoras står verkan aldrig i någon proportion
till orsaken, som alltid förstoras af fantasiens otyglade lek.»
Ny Sv. Tidskr. to:e årg. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
