Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANSK LITTERATUR 1888. 395
trängande tyskeriet i Sönderjylland för en dansk borde synas vara
en lika så helig sak. Mindre lyrisk, men knappast mindre sub-
jektiv i sin uppfattning är Brandes med hänseende till ryssarne,
Men han går dock här något försigtigare till väga och söker i sitt
försvar för den ryska nihilismen, med hvilken han naturligtvis sym-
patiserar, draga en gräns mellan denna och den lönmördande terro-
rismen, det egentliga dynamitpartiet, hvilkets handlingssätt enligt
hans framställning förkastas och ogillas af flertalet bland nihilisterna,
Danskar, hvilka hafva uppehållit sig flere år i Ryssland än Georg
Brandes månader, påstå emellertid, att en sådan gräns emellan
terrorister och nihilister icke existerar, samt att hvarje nihilist kan
betraktas såsom lindrigast moraliskt medbrottslig i attentaten. För
det stora slavofila partiet hyser Brandes ingen sympati, och han
förebrår detta, märkvärdigt nog, alldeles samma sak, som han
fann icke blott förklarlig utan till och med prisvärd hos de polska
patrioterna, nämligen deras fiendtlighet mot de vesteuropeiska ra-
dikala idéerna. Denna opportunism, som man så ofta möter hos
Brandes, är på samma gång hans svaghet och hans styrka. Den
är hans styrka, på den grund att’den gifver honom tillfälle att i
det han grupperar sakförhållandena efter sin subjektiva uppfattning,
sina sympatier och antipatier, gifva sin stil den stämningsfullhet,
den starka lyriska intensitet och den lägande vältalighet, hvarmed
han hänför sina läsare och åhörare, men det är hans svaghet,
därför att de mera kritiskt anlagda bland dessa lätt upptäcka mot-
sägelserna, oriktigheterna, alla de ytliga, blott för effektens skull
framkastade resonnemangerna, som bilda den ytterst skröpliga kärnan
under detta lysande skal. Jämt och ständigt hafva hans anhängare
utstött klagorop däröfver, att vetenskapens tempel i Danmark icke
hade en lärostol öfrig för denne utmärkte litteraturhistoriker, men
hvarenda bok, Georg Brandes gifver ut, ja nästan hvarje rad han
skrifver, lemnar bevis nog för att han icke har någon rättighet att
taga plats bland vetenskapsmän. Med all sin lärdom, med all sin
beläsenhet, med all sin både äkta och lånade snillrikhet är nämligen
Georg Brandes minst af allt vetenskapsman. Han saknar aktning
för den objektiva sanningen. Han omformar och grupperar hi-
storiska fakta efter sitt behof. Han tillstår själf, att ett af hans
förnämsta arbeten, första delen af »Hovedströmninger» är skrifven
i ett polemiskt och agitatoriskt syfte, och allt detta beklagar han
icke, försöker icke ursäkta det, han påstår att det är bra gjordt,
därför att han gjort det. Längre bort från det centrala i allt, som
har rätt att kalla sig vetenskaplighet, kan man icke så lätt komma.
Men som agitator, som personlighet, som subjektiv lyriker står
Georg Brandes högt. Och han kan i sina lyckliga ögonblick så-
som konstnär till och med blifva sublim. Något så fulländadt
som hans sammanställning och karakteristik af Rysslands tre stora
romanförfattare, Tolstoj, Dostojevski och Turgenjef, som finnes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
