Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MILES STANDISHS FRIERI. 409
Sålunda trädde han in; och plötsligt tystnade sängen,
tystnade hjulets surr, ty Priscilla, som hörde hans fotsteg,
reste sig, när han kom in, och gaf honom handen till välkomst,
sägande: »Visste jag ej det var du, när jag hörde dig komma.
Ty jag tänkte på dig, där jag satt och sjöng vid min spinnrock.»
Brydd och häpen af fröjd, att en tanke på honom sig blandat
så i den heliga psalm, som flickan sjungit ur hjärtat,
stod han tigande still och räckte till svar sina blommor.
Tankarna funno ej ord. Men han mindes den dagen i vintras
när det snöat så starkt, och han skottade väg ifrån landtbyn,
vadade stapplande fram bland hopade drifvor vid trappan,
stampade snön af sin fot, steg in, och den fagra Priscilla
log åt hans snöiga hår och bjöd honom sitta vid elden,
tacksam och glad att på henne han tänkt i hvirflande snöstorm.
Ack, om han talat då! Kanske icke förgäfves han talat.
Nu var det redan för sent! Den gyllne minuten försvunnit.
Sålunda stod han där stum och räckte till svar sina blommor.
Därpå sutto de ner och om fåglarna talte och våren,
talte om vänner där hemma och May-Flower, redo att segla.
»Hela natten jag drömt», så talade älskligt Priscilla,
»hela dagen jag tänkt på Englands grönskande häckar -—,
nu de blomma som bäst, och landet liknar en trädgård —,
tänkt på vägar och fält, på lärkans och hämplingens kvitter,
skådat gatan i byn och grannarnas kända gestalter,
hvilka där vandra som förr och stanna och språka förtroligt;
och där vid gatans slut låg den landtliga kyrkan, med murgrön
uppåt sitt åldriga torn och fredliga grafvar omkring sig.
Vänligt är folket här, och dyrbar är mig vår lära,
dock är hjärtat mig tungt och längtar åter till England.
Säkert klandrar du mig; jag rår dock ej för det, jag nästan
längtar till England tillbaks och känner mig arm och allena.»
Svarade ynglingen då: »Din längtan kan jag ej klandra.
Starkare hjärtan än ditt väl böjts af den pröfvande vintern.
Öm och tillitsfull, en starkares stöd du behöfver:
därför jag kommit i dag att bringa en friares anbud, —
ifrån en ärans man, Miles Standish, kaptenen i Plymouth. >»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
