Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN NORGE. 501
tydiga och gifva handlingen en bildlig betydelse. Liksom Ibsens
föregående arbeten har därför äfven hans sista gifvit djupsinniga
tolkare det friaste spelrum för mer eller mindre träffande utlägg-
ningar. Jag vill icke följa deras exempel, utan skall blott försöka
att gifva några fingervisningar om huru detta besynnerliga drama
uppkommit.
Som bekant besökte Ibsen för en tre eller fyra år sedan sitt
fädernesland och tillbragte sommaren i vår moderna turiststad
Molde — >rosornas stad>, som Björnson i en af sina dikter kallat
den. Har läsaren varit där? Inne i en leende bugt utbreda sig
de små trähusen, omgifna af trädgårdar; och såsom en enda sam-
manhängande blomsterträdgård sträcker sig Fanestranden in öfver
landet, öfversådd med villor och med en allé af omväxlande löf-
och barrträd i öfver en mils längd. Och på andra sidan fjorden
höjer sig, bakom ett bälte af grönklädda öar, en halfcirkel af
blånande fjäll — det berömda »Molde-panoramat:, öfver hvilket
man har en präktig utsigt från en höjd ofvanför staden. Här finnes
intet, som är vildt eller barskt — fjällen ligga för långt borta för
att verka tryckande, och hafvet, som skummar ute vid skären, synes
icke här öfver öarna i vester. Det är behagligt och lugnt — men
också instängdt och tamt. Och under det att de rastlösa turist-
båtarna sommartiden sända sina svärmar af resande till hotellen,
lefva stadens invånare stilla och fredligt bakom sina trädgårdar,
stolta öfver att kunna visa främlingen sin lilla leende fläck, som
de anse vara en af de vackraste i hela världen.
Sådant är styckets sceneri. Här gick Ibsen under de ljusa,
doftfylda sommardagarna och såg och tänkte och drömde; och
utur hans drömmerier formade sig hufvudpersonen i hans sista bok:
hafsfrun, som ligger och drar efter andan i brakvattnet, fyrvaktarens
yra dotter ute från hafsskären såsom välbestäld doktorsfru inne i
den stilla, instängda viken. — Med andra ord, det är, tror jag,
icke ett verklighetsintryck, på hvilket skalden här har bygt, utan
en fantasibild, framkallad af en naturstämning, som han flyttat öfver
till verklighetens värld och försökt ikläda dennas kött och blod.
Sålunda möta vi i dramats början Ellida — en fantastisk,
excentrisk företeelse, hälften naturväsen, hälften kvinna, som aldrig
har riktigt kunnat känna sig hemmastadd i sin nya omgifning, utan
går och bär på en sugande längtan efter hafvet, som hon öfver-
gifvit, — det stora, öppna och fria hafvet, vid hvars salta vindar
hon vuxit upp, och med hvars trolska krafter hon ännu i sitt
innersta väsen känner sig vara beslägtad. Hafvet är för henne
det okända, som lockar — men också det fasansfulla, som skrämmer.
Och detta fasansfullt lockande har skalden personifierat i »den
främmande mannem — nordlandsfinnen utan slägt och fädernes-
land, med den själfsäkra viljan och den demoniska blicken, med
hvilken Ellida i sin ungdom under ett slags sinnesyra vigt sig, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
