Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATURBREF FRÅN NORGE. 513
ett af dennes fartyg i sank och nu får lida en rad af oförrätter
från allmänhetens och enskilda personers sida, innan hans oskuld
ändtligen kommer i dagen. Och under tiden bygger konsul Aas,
som ensam har hållit sig uppe under en ödeläggande affärskris,
sitt nya hus på sina konkurrenters ruiner och får slutligen emottaga
Hans. majestäts guldmedalj för medborgerlig förtjänst, som öfver-
räckes honom under tal och sång af hans beundrande vänner, under
det den arbetslösa hopen står utanför och ser på den strålande
festen. »Det var den värld, han herskade öfver.»
Efter detta korta och lösa utkast af berättelsens innehåll, be-
höfver jag knappt fästa uppmärksamheten därpå, att boken till
anda och ton är starkt påverkad af Kielland, med hvilken Kristof-
fersen öfver hufvud taget och särskildt hvåd formen beträffar, har
många beröringspunkter, liksom han i andra hänseenden står den
björnsonska riktningen nära. Men det skulle vara orättvist aft
förneka, att han i sin uppfattning äfven visar åtskilliga egendom-
ligheter samt att många af hans skildringar bära prägeln af en
själfständig iakttagelseförmåga, som gör honom till något mer än
blott och bart en eftersägare af sina förebilder. Grundåskådningen
är visserligen till en stor del lånad och stilen efterapad; men han
har äfven sett åtskilligt med egna ögon och förstår i allmänhet att
återgifva det sedda i en både sammanträngd och slående form.
Uti ifrågavarande berättelse är detta i synnerhet fallet, där han
framställer den allmänna fåttigvårdens skuggsidor och gör sina
satiriska utfall mot det sätt, på hvilket samfundet behandlar »de
bergade människovraken>, »>den stora barmhärtighetens utställnings-
vara», såsom han på ett ställe kallar dem, som hafva måst taga
sin tillflykt till kommunens försörjning. Författaren har här rört
vid en af det moderna samhällets mest sårbara punkter, — den
skärande motsatsen mellan fattig och rik, hvarifrån den socialistiska
rörelsen hämtar sin näring. Och det är här på flere ställen glöd
i orden, som gör intryck af att vara äkta och därför rycker läsaren
med. Såsom till exempel där presten och biskopen inspektera
stadens nya, storartade fattighus och den senare håller ett tal om
fattigdomen såsom »>en Guds gåfva, sänd somliga till straff, till
bättring, till väckelse, på det att dessa skola tjäna andra till exempel,
men alltid och framför allt till Guds eget förhärligande», — en
uppfattning, som icke saknar sitt motstycke i det verkliga lifvet.
För det förakt för all hambug och för den medkänsla för de små,
hvarom författarens skildringar allt igenom bära vittne, kunde man
vara benägen att öfverse med åtskilliga af de ensidigheter och
öfverdrifter, hvartill han ofta gör sig skyldig. Men olyckan är, att
den verkan, som annars hade kunnat uppnås, till en stor del går
förlorad därigenom, att skildringen af själfva de faktiska förhål-
landena på många ställen icke är riktig. När man vill uppträda
som samhällsreformator, måste man först och främst känna det
Ny Sv. Tidskr. 10:e årg. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
