Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516 KRISTOFER RANDERS.
oklart mischmasch af Emil Selmer, samt Fra Bergenskanten af en
bergensisk författare, Johan Bögå, — en tämligen ojämn blandning,
som dock innehåller enstaka ganska nätta småskisser med de vest-
ländska fjordarnas dystra stämning öfver sig. — Ett proverb af
Bendix Lange, kalladt På tremandshånd, hvilket har åtnjutit äran
att blifva uppfördt på Kristiania teater, är en mycket obetydlig
»bohéme>-produkt, lika rå i tankegång, karaktärsteckning och språk
— men likväl i alla dessa hänseenden nobel och fin i jämförelse
med en ung bergensisk författares, Gabriel Finnes, berättelse Filo-
sofen, ett obegripligt nonsens, i fråga om hvilket man blott kan för-
undra sig öfver att det kunnat finna en förläggare.
Däremot fins det ett par andra debuterande författare, hvilkas
arbeten kunna karakteriseras som mer än vanligt lofvande och som
därför förtjäna ett något närmare omtalande. — Den ene är Otto
Walseth, hvilken har utgifvit en roman på bortemot 400 sidor,
kallad Forskruede. Redan den omständigheten, att en författare
första gången. han försöker sig inom litteraturen uppträder med
en samlad komposition af sådant omfång, är egnad att väcka
uppmärksamhet. Och denna förminskas icke däraf, att författaren
visar sig vara i besittning af en formel mogenhet, som nästan ger
intryck af rutin. Här finnes ingenting outfördt eller famlande,
ingenting öfverdrifvet eller oklart. Kompositionen är med god be-
räkning afrundad, episoderna väl ordnade, och berättelsen skrider
lugnt fram utan språng, som hämma utvecklingen, men också utan
öfverraskningar, som lifva upp den, och utan fart, som rycker med,
— jag kunde vara frestad att säga: som en älf genom ett sluss-
verk. Ty det är felet och svagheten i denna så jämna och väl-
skrifna bok: den är allt för jämn och allt för välskrifven för att
vara ett debutarbete. Här finnes ingen kraft som slår, intet tvifvel
som kämpar, ingen känsla som värmer och rör. Man läser sida upp
och sida ner utan att träffa på en tanke som tänder, en sats som
griper eller ett ord som biter sig fast. Det är alltjämt lika bra,
— men icke häller mer. Och man letar förgäfves efter gnistan,
som gifver konstverket själ. Därför verka dessa långa, välordnade
utvecklingar i längden tröttande — man får icke något djupare
intresse vare sig för personerna, hvilka resonnera mer än de lefva,
eller för författarens åsigter, som vi för det mesta känna från andra
och hvilka här icke hafva fått en sådan form, att de gifva intryck
af att vara verkligt originela, själfständigt tänkta eller personligt
kända. Mogenheten yttrar sig hufvudsakligen 1 framställningens
form, mindre i innehållet, där vi oftare träffa på både vanliga godt-
köpsfraser från våra inhemska samhällsreformatorers bord och remi-
niscenser från andra samtida författare, i synnerhet Ibsen och Kiel-
land. — Hvad Walseth närmast velat skildra, är tidens jäsande
oklarhet och oro, — de ungas oppositionslusta, otillfredsstälda
frihetsbegär och oförnöjsamma pessimism. Och det kan icke för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
