Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518 KRISTOFER RANDERS.
af instinkt och princip: han hatar mobben, penningarna, hum-
bugen, konvenansen och har endast aktning för den storhet, som
härleder sig från snillet. >»Finnes det i hela Amerika icke en
elitkår», frågar han, »icke en utvald samling af människor med
snille, ett hof för snillet, en salong, en klass, en klick fina
individer, adliga själar? Och han svarar: »Dag efter dag, dag
efter dag vältrade en världs människomassor in öfver prärieriket,
folk af alla raser och tungomål, människor i oräknelighet, bank-
ruttörer och förbrytare, äfventyrarare och sinnessjuka, prester och
negrer — alla medlemmar af pariaskasten öfver hela jorden. Och
inga adliga själar» Att författaren med ett sådant temperament
och med sådana fordringar har känt sig besviken borta i den stora
republiken, samt att det icke är mycket i dennas lagar och lif,
som finner nåd inför hans ögon, är då lätt att förstå. Dess kultur
förefaller honom vara en kultur i andra hand och föråldrad, —
ett lån från den engelska; dess frihet formalistisk och larmande, —
en frihet för massorna, men icke för individerna. Dess demokrati
är honom för skrytsam och nivellerande, utan adel och utan andlig
plastik; och nationen i sin helhet ett konglomerat och en konst-
produkt, — >»blott och bart ett experiment i stället för ett resultat».
Han kallar amerikanernas störste lyriker, Walt Whitman, en vilde,
— >ett naturljud i ett ouppodladt urland> —- och deras störste
estetiker, Emerson, »en litterär postillaförfattare — den amerikanska
moralmobbens /Esopus>. Han föraktar deras rättsväsen och deras
skolbildning, — deras konst och deras press. >»De skulle kunna>,
säger han på ett ställe, »>göra ett skådespel af adresskalendern, af
två höns, af Suezkanalen, — de skulle kunna dramatisera multi-
plikationstabellen». Och på ett annat ställe gifver han följande
drastiska skildring af deras press: »En underlig press, — en lar-
mande, skandalsjuk, knytnäfsvild, revolverrykande press, mutade
ledare, betalade järnvägsreklamer, annonspoesi, småstadsskvaller; en
underlig press, —- skandalerna från rättegångssalen, jämmern från
tågsammanstötningarna, hurraropen från de patriotiska banketterna,
ånghammarslagen från de stora fabrikerna, Guds ord från tidningens
faste prest — ty en tidning har sin egen fast anstälde prest —, frun-
timmerspoem om månskenet i Tennessee och kärleken i Boston,
två spalter äktenskapsbrott, tre spalter banksvindlerier, fyra spalter
patentmedicin, — en underlig press, skrålet från hela den här af
krutsvärtade pirater, som skrifver den.>
Det är, som man finner, en egendomlig, själfständig och oppo-
sitionslysten, kritisk och nervös ande, som talar till oss genom denna
bok. Och mot denna egendomliga ande svarar en lika så egen-
domlig form, — en lekande och forsande, en hoppande och sprit-
tande stil, en stil, som påminner om den amerikanske humoristen
Mark Twain, med starka färger, slående bilder, öfverraskande vänd-
ningar och oväntade öfvergångar. Här förekomma satser sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
