Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1780. ETT HUNDRAÅRSMINNE. S5rT
sig i det förenade Tyskland helt fredligt en social revolution
af helt annan vigt för mänskligheten än den i Frankrike
verkstälda emancipationen af det tredje ståndet. Om — Dit
omen avertant! — snillet och vetenskapen häruti skulle miss-
lyckas, så skulle Tyskland härmed löpa fara att få sitt 1789,
och då må Europa akta sig! Då kunde det få se, hvad en
med germansk soliditet och ihärdighet metodiskt genomförd
revolution ville säga. Heine har varnat er därför, oaktadt
han icke var annat än en liten halffransk jude: inför en tysk
revolution skulle den franska revolutionen ej blifva annat
än en lek af pygmeer.»
Efter tysken kom en italienare, kommendör R..... ,
deputerad i parlamentet, berömd såsom advokat och med
auktoritet såsom rättslärd; hans tal var varmt, färgrikt och
icke utan sydländsk uppskrufning: »Sedan 1789 hafva äfven
italienarne tillryggalagt ett godt stycke väg, och vi erkänna
gärna, att den franska revolutionen jämnat den för oss. Den
förnämsta följden af revolutionen, det som gör henne till en
europeisk tilldragelse, är de moderna nationaliteternas
risorgimento och återupprättelse. Detta skulle i synnerhet
blifva dess historiska förtjänst. Revolutionen har varit den
trumpet, från hvilken nationernas revelj har ljudat. Men
detta vill ingalunda säga, att den egentligen har återuppväckt
oss och att Italien henne förutan fortfarande skulle hafva
förblifvit en grift. Fastän sedan århundraden en graf, var
dock Italien icke dödt; det andades ännu under den tunga
dubbelstenen af främmande välde och klerikal absolutism.
Den franska revolutionen har icke skapat den italienska
nationalitetskänslan; men den har underlättat realiserandet
af det nationela idealet, hvilket, ehuru förmörkadt, var äldre
än hon. Såsom Crispi har sagt: Det är hos oss själfva, som
vi funnit fröet till vår pånyttfödelse. Hvem har ingifvit
Italien dess själfmedvetande? Det är icke revolutionen,
hvilken sönderstyckade oss i små »”epublichette, såsom bitar
af en savojisk kaka; ej häller kejsardömet, som i Italien
icke tyckes hafva sett någonting annat än ett rikt tygstycke,
ur hvilket man kunde klippa kungliga mantlar. Oberoendets
och enhetens ideer äro i Italien lika gamla som förtrycket
och sönderstyckningen. Dante och Petrarca hafva härom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
