Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÖFVERLÖPARE. 605
tanska lifvet, de hade i Neapel kvarlemnat hem, familj, barn
och vänner, de plågades af detta krig, som de ansågo onö-
digt, och af detta spel, som de visste förloradt. Men sol-
daterna tålde icke längre disciplinens tygel, de gjorde upp-
ror mot hvarje befallning och öfverlemnade sig åt drycken-
skap och spel. På tre dagar hade de förtärt allt vin, all
olja och allt mjöl, som don Ottaviano egde, och de begärde
alltjämt mera, oförskämdt pockande, i det de pryglade bön-
derna och nackade deras höns.
Don Ottavianos gamla tanter och några andra kvinliga
slägtingar, som bodde i slottet, höllo sig instängda i den
stora samlingssalen; där sutto de alldeles tysta och vågade
knappt spinna, under det de bådo sakta och oafbrutet.
Tjänarne höllo till i köket, omkring några stora grytor, där
de kokade maccaroner, som nu mera aldrig räckte till. Hela
natten igenom hörde man soldaterna sjunga, tjuta och slåss.
Don Ottaviano satt instängd i sitt rum och läste med hög
röst botpsalmerna för att lugna sig eller för att göra sig
döf, men han kunde icke sofva, stackars karl.
Men den starkaste, oaktadt den mest hotade, var signora
Cariclea, den unga utländska kvinnan. Soldaterna visste
mycket väl, att hon var hustru till en försvuren fiende, till
en af dem, som beröfvat Frans II Neapel, och hvarje
gång hon visade sig på terrassen eller gick öfver gården,
hördes ett växande muller af fiendtlighet.
Hon gick framåt lugn, sansad, som om hon ingenting
märkt, och det såg ut, som om hon icke hörde, att de
kallade henne: en vröfvares hustru, en mördares hustru.
Men hon beklagade sig för några af officerarne, särskildt
för en major, en stor, ljushårig, kraftig krigare.
Min frw, svarade han henne på franska, »jag vet inte
hvad jag skall göra åt saken. Var rädd om ert lif. Jag
kan inte ansvara därför. Jag svarar inte ens för mitt
eget.»
Men hon fruktade icke för sig själf utan för sitt barn.
Den lilla flickan gick klädd i en stor rund hatt, då kallad
alla Garibaldi, prydd med en pompon i de italienska fär-
gerna. Och hon ville alltid gå klädd i denna farliga hatt.
När soldaterna sågo henne gå förbi, helt stolt bärande sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
