Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÖFVERLÖPARE. 609
upp på den inre lilla terrassen, som vette mot gården, och
lät trumpeten ljuda två gånger till signal.
»Soldater>, sade han med dånande röst, »vi hafva fram-
för oss Garibaldi, bakom oss rycker Viktor Emanuel fram.
Låt oss göra vår pligt! Lefve Frans II»
»Lefve hanb svarade några röster. Långsamt började de
ordna sig för afmarschen. De gingo olustiga, tröga och
slöa omkring, under det de spände på sig lifremmarna och
rensade bössorna, och den största sorgen för dessa lejda
krigare var, att det nu icke blef någonting af med den på-
tänkta måltiden, att de icke fingo äta upp de gnocchi, som
de stackars tjänarne bakade åt dem där inne i köket. OfRf-
cerarne kommo och gingo, ropade och skreko, men det var
förgäfves.
»Trösta er, signorax, sade majoren till donna Cariclea,
då han kom in i salongen, >»nu komma garibaldisterna.»
Men hon vågade icke trösta sig. Hon tryckte sitt barn
tätt intill sig och talade icke. Presten lyfte icke ens på
hufvudet.
Farväl, signora, vi återse hvarandra inte mer», sade
majoren. >»Vi gå mot döden.»
Hans röst darrade icke. Han gick ut på gården och
satte sig i spetsen för soldaterna. Han såg ståtlig och vacker
ut, där han med krigisk hållning satt på sin häst, lugnt be-
redd att gå striden till mötes. Bakom honom gingo de
bourbonska soldaterna som boskap, tätt bredvid hvarandra,
tysta, dystra.
Ingen vågade tala ett ord i det öfvergifna, utplundrade
palatset. Under en timmes tid tego alla, knäböjande fram-
för altaret, ännu kvalda under trycket af denna hemska be-
lägring.
»Nu komma garibaldisterna», ropade plötsligt den lilla
flickan.
Och de kommo. De buro sina välkända, röda skjor-
tor, gråstänkta af dam, med trasiga skor, trötta, tillintet-
gjorda. De ville äta och dricka, — de kunde icke härda
ut längre.
»Hvad skola vi gifva dem?» frågade don Ottaviano för-
tviflad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
