Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pfefferkorns reseminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det är också min tanke/’ tilläde kamrern och iordningsatte sin
rubbade hårtur.
”Mitt herrskap, jag är också magnetisör,” började åter herr
Attanskoj, ”jag ville magnetisera hvem som helst — det är ett
helso-medel öfver alla andra, det är ett andligt medel och liksom anden i
annat beherrska naturen, så gör den äfven vid dess afvikningar.”
”Magnetisör — ja, min vän magnetiserade mig häromdagen/’
sade kamrern, ”och jag lär ha talat endast på vers.”
”Herrliga verser,” återtog herr Attanskoj. ”Se då blir den
bundne anden fri och verkar på egen hand.”
”Ja, det är märkvärdigt,” började fru Prejare, ”det är
märkvärdigt — ack, Rachel, du borde tala vid herr majorn att han ville
ha den godheten magnetisera dig.”
”Mig, söta mamma?” sade mamsellen med ett småleende. ”Nej,
för min sjuklighet hjelper ingen mensklig konst.”
”Magnetismen, min nådiga,” inföll majoren, ”är icke en
mensklig utan en gudomlig konst. Det är ej annat än animal magnetism,
som gjorde alt till exempel grefve Cagliostro genom händernas
påläggande botade sjukdomar — det är ej annat än samlingen af alla
naturkrafter, ljus, värme, magnetism, electrieitet, nervfluidum och alla
vegetabiliska och animala botemedels innersta lifs förökande elixirer,
som sammansluta sig i en enda handling, springer genom mästarens
fingrar, genomtränger, genomborrar, electricerar och uppväcker hvarje
nerv, hvarje fiber i hela organismen.”
”Men, söla Rachel! du borde ändå — min Rachel är mycket
sjuk, herr major.”
”Ja, jag ser alt så är, jag ser hennes inre — der ligger en
nervknut på hjertat, som sammanklämmer det.”
”Ack ja! jag har verkligen ibland stark bjertklappning,” suckade
mamsellen, hvars frodiga kämpegestalt, för menskliga ögon att se,
tydde på allt utom ohelsa — hennes något framskridna ålder
naturligtvis; men trelliosex år är väl ändå ingen egentlig ålderdom.
”Bästa mamsell Rachel,” började kamrern med ett sjelffornöjdt
småleende, ”om ni följer mitt råd, så låt min vän Attanskoj
magne-tisera er. — O! det är någonting herrligt att liksom dö bort under
inflytelsen af hans viljas allmakt — för all del —”
”Ja, lör all del, lilla Rachel,” sade modren.
Ni bör försöka, yttrade jag.
Efler någon öfverläggning beslöts alt öfverlemna sig åt monsieur
Charl Allanskojs försök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
