Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Ett giftermål af kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var mamsell Alexandra, den fulaste, den enda olyckliga af
dem alla.
Alexandra var en liten varelse, som just ingen tålde — hon var
ett oupphörligt mål för sina systrars satirer; ty hon var krokryggig
— en krympling — och kallades på bruket, man och man emellan,
aldrig för annat än ”knytet.”
Som vanligt hade Tådinnan en lång historia om en amma, som
släppt barnet — den vanliga ursäkten för att mamma sjelf vårdslösat
sitt barn, och, som vanligt med dylika, fick barnet på många sätt
umgälla sin olycka. Det är vauligen rågan på bördan att
vårdslösheten qvittas med hårdhet.
Alexandra var således, oaktadt sitt vackra namn, utskjuten af
mor och syskon, en varelse som modren dags dagligen bad Gud taga
till sig — emedan hon sjelf icke hade någon glädje af sin ”stackare.”
Vanligen vill man transportera på Gud del sämsta man har — det
anser man godl nog. Sålunda bad patron ofta nog att Gud måtte ta
den kära svärmodren till sig. Patronen hade troligen i sjelfva
brudstolen tänkt på en snar möjlighet af alt Gud skulle laga palronessan
— med ett ord — alla ville blifva befriade från någonting obehagligt
och bådo så der. Det kallas ej att missbruka Guds namn — men
hvad är del?
— Låt bli det, svåger, sade den stackars flickan och försökte
att höja opp sitt mellan axlarne nedpressade hufvud. Olyckan är ju
icke så stor — låt mamma och syslräme råda — upplåt kassakistan,
låna ihop hvad som behöfs för rummen. — Ack, svåger — jag skall
hjelpa er. — Magistern der hjelper också, det är jag säker på. —
Så bär får det ej vara.
Den lilla vanlottade figuren tycktes mig så ädel, att jag nästan
ville tro det allt, puckeln, det lillgamla ansigtet, de spindelmagra
händerna, var en förklädnad, och att innanför ett ungt, ett godt, ett skönt
barn gömt sig.
— Mamsell Alexandra har rätt, yttrade, jag, som hittills nära
nog varit tvungen att vara ett stumt vittne. — Mamsell Alexandra har
rätt — vi skola hjelpas åt — jag skall göra allt hvad ni önskar,
patron , blott vi få sakerna i ordning.
— Nå, godt — nu skall magistern gå opp med svåger på hans
kammare och afvakla att stormen lägger sig — och i morgon, svåger,
så få vi annat att länka på. — När var det han skulle komma?
— Den fjerde.
— Nå, det är ju åtta dagar dit. — Godnatt, svåger! — och med
dessa ord försvann den vänliga själen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
