Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag kan, Jag kan ej tillhöra er, ädle främling, sade hon och
uppreste sig — nej, jag kan ej — jag får det ej — nej — nej —
hvarför bär ni denna blå uniformen, hvarföre?
— Det är min uniform, jag måste vara blåklädd — det är vår,
det är Sveriges nationalfårg.
— Ha! — nej — nej — gå, fly — tänk ej på mig, återtog
hon och höll handen för ögonen — nej, fly, ni gör mig — er —
nej, fly — här vakar en olycka öfver oss, ett hemskt öde.
Felix studsade; det var ej mera Gerhards kalla förstånd, det
var en älskande, oskyldig, barnsligt glad flicka, som nu med fasa
uttalade samma spådom. — Men ni gör mig förtviflad — tala,
älskade — tala — drif mig bort — gå, jag skall fly er; men säg
orsaken, säg: hatar ni mig?
Fransisca smålog bittert — hon darrade häftigt. — Nej, suckade
hon slutligen.
— Hatar ni mig icke?
— Felix! Felix! hvarföre frågar du mig så? — fly, jag älskar
dig–evigt, hviskade hon långsamt och ville gå.
— Nej, Fransisca, så skola vi ej skiljas — ni dödar mig genom
det dunkel, i hvilket ni lemnar mig — gif mig ljus — låt mig
åtminstone få veta, hvad som på en gång stöter mig tillbaka i
hopplöshet — och detta just när jag hoppades som mest?
Fransisca studsade — hon besinnade sig och satte sig åter. —
Felix knäföll framför henne — hon var blek — men hon tycktes
lugnad. Ni skall le åt det skrockfulla barnet, sade hon; men så är
det ändå. — Har ni sett familjen Sforzas vapen?
— Ja.
— Hvad föreställer det?
— En blå orm, som slukar ett rödt barn.
— Ja.
— Skulle jag vara den blå ormen, frågade Felix leende — och
ni, sköna Fransisca, det röda barnet?
. — Ja.
— Men betänk ....
— Bästa Felix — det är ej möjligt att betänka en gammal
slägt-sägen; antingen är allt gyckel eller också återstår möjligheten — jag
vet ej; men, ser ni, sagan lyder så här: — Ar efter Christi börd
1476 blef Galiazzo Maria Sforza, min stamfar, mördad. Han trodde ej
på ammsagor; men eljest var han spådd att dö för mördares hand.
— Det var ej svårt att spå, inföll Felix, han var ....
— Låt vara, afbröt Fransisca, att han förtjent sitt öde; men vi,
vi, hafva vi, som följt honom, förtjenat samma förbannelse som han?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
