Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvem kan undra på en mor — en mor, att hon lider, då barnet
håller på att dö? Ändlligen hade den lilla engeln (silt nu stilla, lilla
Adelaide, medan jag talar med mamma) ändlligen hade den lilla
engeln (vi skola leka sedan och roa oss, lilla Adelaide-; nu har jag icke
tid, se på min broche emellertid), den lilla engeln kämpat ut — jag
höll henne i mina armar — Ack! du kan icke föreställa dig huru
Emerence tog vid sig — men jag sansade henne och påminte henne
om alt hon borde sörja med förnuft, och så vidare, och talade om
Guds heliga ord och så vidare. (Du har väl en kam, söla Emma,
ty Adelaide har redt till mina lockar — åh, gör ingenting).
— Söta Mimmi! Adelaide endast besvärar dig.
— Mig? nej gudbevars, jag är aldrig besvärad af små söla barn.
— Gud hora barnen till, sade jag; nej, barnen höra Gud till,
sade jag till Emerence; det går på ett ut för öfrigt — nu är hon en
engel och skall en gång laga emot sin stackars mamma, sade jag,
lade barnet ifrån mig och föll i Emerences famn, blandande mina
tårar med hennes. Du skulle sett den scenen, söla Emma — en vän,
en hjertlig vän, som gråter ut sin sorg vid vännens hjerta.
Rådinnan tog saken förnufligare och kaptenen sade ingenting, men han
sörjde, och sörjde djupt, det såg jag. Sedan nu Emerence blifvit
något lugnad, och på min begäran (du må tro det stod hårdt) tagit
in hjerlstyrkande droppar, som doktor Hallberg skref åt mig, då jag
blef förskräckt vid eldsvådan hos kopparslagare Ergolins i Tufåsen,
och som jag alltid för med mig — samt druckit vatten och så vidare,
så lemnade jag Emerence åt sin kloka mans omvårdnad. Den
stackars kaplenen, jag fann honom i hans eget rum gående fram och
åter, vridande händerna. Nu är han, som du vel . . . kom hit, lilla
Otto, och gif tant en kyss — nå, kom! — Tant håller så mycket af
sina barn — nu kan Adelaide inte längre iå sitta hos tant. — Otto
har sina små anspråk. Med dessa ord släppte hon Adelaide på
golfvet och fångade helt behändigt unga Otto och lyftade honom i
knät, oaktadt en och annan protest med benen.
— Gossen är för tung åt dig, lilla Mimmi.
— Tung, nej Gud bevars — lilla Otto orkar jag med ännu —
ack, så söta barn; tror du inte tant Mimmi har litet drufvor qvar,
— (tagande ur struten och proppande i gossens mun) jo ser du, tant
Mimmi tänkle på de små jollrarne derute på Berndtstorp.
— Och vidare, söta Mimmi? afbröt öfverstinnan, som ej ville
alt Mimmi skulle alltför mycket sysselsätta sig med lilla Otto,
hvilken under fasliga grimaser, och endast till följe af en vink från
modren, sväljde ner de Berndtstorpska drufvoma, som lära varit
ovanligt syrliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
