Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och vidare, sola Mimmi?
— Ja, kapten är myckct häftig; — det finnes lynnen, fortfor
Mimmi, kastande en märkvärdig blick på oss, lynnen, som i lifvels
förhållanden icke kunna finna detta rätta lagom, som endast tillhör
harmoniskt ulbildade sinnen. Nog af, kaptenen var ej allenast
sorgsen, ulan häftig. Han insåg min afsigt, men, liksom barnet, som
skjuter ifrån sig det herrligaste medikament, som till exempel
lefver-transolja, som räddat så många — så gick han ut då jag kom. Då
tänkte jag: det är din pligt, Mimmi, alt äfven i dessa förskräckKga
ögonblick, då sorgen salt alla passionens vågor i rörelse, vara hans
vän, hans innerliga, tillgifna vän — hans goda engel, och jag följde
honom. I andra rummet gick han på samma sätt, och nu sprang
han på dörren och slog henne igen så att huset skakades. Det var
klart alt hnn förskjöt en väns tröstande ord — men jag tröttnade
icke; jag, som var lugn och sansad, borde känna min pligt, icke
allenast som vän, utan som menniska och kristen. Ändlligen kunde han
ej undvika mig. - Jag sade: Låt ej detta slag förkrossa er, bästa
kapten, barnen höra Guds rike till, och dessutom så ären J unga
begge två, och förlusten ersätles väl framdeles.
Han stirrade på mig.
Jag fortfor: ersättes väl framdeles, om Gud så vill, och om Gud
icke så vill, så få vi tåla det och ta vårt förnuft till fånga; ty det
bjuder oss vår pligt som menniskor och kristna.
Huru jag talade, så bevektes han och sade: nu är jag lugn —
Mimmi lilla, lemna mig, så blir det bättre.
— Men är det säkert? gå nu inte längre i gagnlös förlviflan;
lofva mig att vara lugn.
— Och han blef lugn? frågade öfverstinnan.
’— Ja bevars — åh, endast en varm själ tränger sig in på en
annan, om man blotl ej förlorar modet så . . . Ack, alla blefvo
lugnare! man talade ej nu om lilla Betty.
Emellertid svepte jag och Rådinnan lilla Betty — hon var så
söt med hvit nättelduksklädning, med ljusröda sniljor längs efter och
en liten myrtenkrans på hufvudet. Eljest så bäddades der
ordentligt i kistan med fina lakan af kambrik med breda spetsar omkring,
och en liten kudde, likaledes med spetsar omkring, under hufvudet,
samt en törnros-guirland på locket. Jag blef hela fjorton dagar efter
begrafningen qvar på Berndtstorp, och du må tro, söta Emma, att
man var tacksam för min vänskap. Ack min Gud, hvilka samtal —
hvilka idéer, som vi utvecklade öfver själens odödlighet och så
vidare, om ett återseende på andra sidan om grafven, — (se så, nu
käns lilla Otto tung, tänk han har rikligt vuxit på den månaden jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
