Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det unga Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en hjeltedikt, samt dessutom, såsom jetton, en portion köttbullar med
delikat brynt potatis – då kunde litteraturen blifva något helt annat
i det kära fäderneslandet. Det är också klart, att man måste lefva
för att kunna författa. Man kan icke lefva som en stackare och skrifva
som en bjesse – allt måste stå i proportion. Af hunger kommer den numera
utdömda sentimentaliteten, och satiren, det försmädligaste af allt,
kommer sig från tunna och barslitna kläder; fryser man, blir man förargad
på hela verlden och sitter der och hittar på spektakel.
Jag hade just dessa funderingar för mig, och ämnade att sätta
dem på papper, eller »nedskrifva», som det heter nu för tiden, då jag
fick höra liksom ett pustande i trapporna; men jag fästade ingen
uppmärksamhet derpå, emedan här uppe äro många boningar och
smyghål, dit en menniska kan förfoga sig. Nog af, jag satt trankil
och tänkte, jag, då det knackade på dörren. Jag blef något förargad,
ty jag trodde att någon tog miste om vägen, stod upp och öppnade.
»I hvad ärende?» sade jag till den kommande. En liten gentil
herre i svart bonjour steg in.
»Ber tusen gånger om förlåtelse», sade han smilande och fästade
en genomträngande blick på mitt ansigte – den stod jag ut med –
och sedan på mina kläder – denna blick tålde jag med filosofiskt
lugn och tänkte: det tillhör endast medelmåttan att ha fin klädesbonjour;
den sanna förtjensten trifves bäst i en snäf kamlottskappa. En
sådan är nemligen min habit så väl hemma som borta – hon är så
att säga min yttre menniska. Jag kallar henne också beständigt för
Semper Idem, oaktadt tidens tand gjort sina märken – men nog om
det. Den lille mannen betraktade mig mycket noga och frågade
slutligen: »Ser jag för mig herr sekter Pfefferkorn?»
»Till er tjenst», svarade jag med en lätt och behagfull böjning på
hufvudet.
»Förlåt, herr sekreterare», fortfor han. »Ni är ju författare? eller
hur? ni skrifver ju vers?»
»Till er tjenst», sade jag och tänkte: pass på att den der gynnaren
är en älskare, som icke har koncepter, men väl kontanter; pass på,
att den der gynnaren vill hafva någon grannlåt åt sin fästmö. »Till er
tjenst», upprepade jag. »Var god och sitt.»
»Min herre», återtog den främmande, »är det icke ni, som skrifvit
»Den spruckna lyran», som vann så mycket tycke hos publiken?»
»Jo, visserligen, men inte annat jag vet, blef hela upplagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
