Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En konsert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltsedan den olyckan hände, att man i stället för »minnets eterneller»
tryckt »minnets etternäller», som man icke vill anse för ett och
detsamma. Det som likväl gjort mig största nöjet är, att jag blifvit
ansedd för en stor konstdomare, och således är bjuden på alla konserter,
spektakler och målningsexpositioner. Det är väl något tröttande ibland,
att beständigt se och höra förträffligheter och till slut få lof att beskrifva
sina känslor; men som sagdt är, jag gör det för äran och för att bilda
den allmänna smaken, som utan mina konstkritiker skulle återfalla i
barbari.
För omkring tre månader sedan fick jag mig tillsändt ett litet
ytterst gentilt kort (stålsticks-gravyr) med påskrift: »Soirée Musicale»
och undertecknadt med det i hela Europa celebra namnet Pinaquinto,
hvars stråke förtjusat hela nationer och, hvad som ändå är mera, vunnit
bifall hos en mängd hertigar, arfstorhertigar, kurfurstar och prinsar,
med gemåler och kammarherrar inberäknade. Det var naturligt, att
jag viste min skyldighet att beundra mannen, att bli förtjust och
upplyft, så snart han strök första taget på den ryktbara trämaskinen, i
hvilken en hel verld af snille, af vällust och förtjusning låg gömd för
honom, som med mäktig hand kunde framtrolla den.
Den utsatta aftonen kom och jag gick upp på Stora Börssalen,
hängde min »Semper Idem» på klädhängaren och gick in. Jag hade
tagit min kritiska min på mig, ett högtidligt allvar hvilade öfver mina
plastiska drag; jag skulle nemligen ej hafva utseende af någon
prædi-lektion för herr Pinaquinto. Jag var rättvisan sjelf, den kritiske Cato,
som heldre genomstack hjertat med min egen penna, än förrådde
konstens herrliga land åt en usurperad makt.
Snart nog började konserten med en uvertyr, men som den
spelades af det kongl. kapellet, hörde jag knappt på den. Jag behöfde
nemligen icke göra afseende på dessa stackars herrar, som dra lasset
hela året om och beständigt stå under min kritiska aga; jag borde nu
ensamt fästa min uppmärksamhet vid en af den musikaliska smakens
högborne, som då och då kringresa för att förädla rasen. Efter
uvertyren framträdde herr Pinaquinto. Som öfligt är, möttes han straxt
af stormande applådissemanger. Det var en billig gärd åt hans
europeiska ryktbarhet och item ett bevis, att vi här uppe i norden följa
med vår tid, eller, om vi ock blifva en smula efter, förstå taga skadan
igen med både händer och fötter.
Herr Pinaquinto spelade nu en solo af egen komposition,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
