Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En revolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En revolution. 25
»Tänk, att de äro försigtige likväl», tänkte jag; »de rusta sig i
ordning till strid, men bereda sig äfven på ett nederlag.» Jag ansåg
nemligen skottkärran vara ämnad till de sårades transporterande från
valplatsen.
Rådstuguvaktmästaren och hans trupp, som genom den direkta
förolämpningen blifvit retade, ryckte några steg närmare, och nu greps
anföraren af en riktig berserka-vrede. Han befalde sina underlydande
fälla korsgevären och rusa mot folkmassan. »Hugg», skrek han, »och
stick i hjel hvar endaste en> som icke lyder och »skingrar sig» i
ögonblicket; borgmästaren har befalt, att de upproriske skola nedhuggas.»
Rådstuguvaktmästaren, »den tappraste bland de tappre», rusade
vid dessa ord sjelf före sin trupp, ensam mot den öfverlägsna fienden,
och hann nära inpå den och tillika långt ifrån sina trupper, som
svinfylkade (eller, såsom det också heter, i falang) med långsamma steg
följde honom.
Detta strategiska fel, som ofta begås äfven af de största härförare,
observerades strax af revolutionären med skottkärran; knappt hade
nemligen rådstuguvaktmästaren hunnit förbi honom, der han stod i
gathörnet, förrän han sprang efter, körde med en förvånande
behändighet skottkärran emellan benen på vår Ney, så att denne förlorade
balansen och satte sig i åkdonet, som i stark fart rullade framåt gatan
och midt igenom folkhopen, hvilken med »lifliga hurrarop» helsade
honom vid genomfarten.
Stadsvakterne, som med »lugn och ädel hållning» hållit sig på
afstånd, sprungo, då de sågo sin härförares ofall, närmare stridsplatsen,
det vill säga Klarmanskans krog. Det var likväl farligt att nalkas detta
hus, hvilket Klarmanskan lika tappert försvarade, som fordom Thora
Borgarhjort försvarade sin borg.
Knappast hörde hon en folkhop nalkas hennes rännsten, förrän
hon tog det enda återstående medel hon egde till försvar, nemligen ett
ämbar, och slog innehållet öfver - fienden? Ack nej, det var sina
försvarare hon träffade, och att det ej var välkommet, bevisades bäst
deraf, att några man af stadsvakten, fattade af vrede, rusade in och
plaggade på madamen rätt eftertryckligt.
De sågo ömkliga ut, de stackars medlemmarne af stadens garnison,
brandvaktskåren. Allt som tröjorna torkade, blefvo de öfverdragna med
en rimfrost, som tog sig väl ut mellan de liksom silfverpailletter ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
