Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyra studenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den öfriga och största massan af studenter är deremot ett
frisinnadt, öppet och gladt slägte. Ingenstädes mötes man af så mycket
förtroende och, om man förtjenar det, af så sann kärlek, som bland
studenterne; och känner man dem rätt, så måste man antingen vara
en gammal käring eller en giktbruten procentare, för att kunna döma
dem strängt för deras så kallade sjelfsvåld. Detta är så naturligt för
ungdomen, det ligger ingen falskhet der bakom och lurar, man vet
hvem man har för sig och man behöfver icke frukta.
Det är en svår sak att »ligga qvar», som det heter, under
mellanterminerna; de fleste kamraterne äro då borta, det lifliga bullret på
stadens gator är förbytt i tystnad, man hör ej den kära studentsången
om qvällarne brusa i gatorna och sorla genom staden, med ett ord,
allt är duskigt och tråkigt.
Man är likväl lycklig, om man har qvar någon af sina utvalda; ty
hvarje student har sitt lilla kotteri af vänner, som sluter sig till honom.
Det är vanligen så kallade knäkamrater från gymnasium och skolan,
men nästan lika ofta nyare bekantskaper, grundade på själsfrändskap.
Man har nemligen den tiden inom sig en slagruta att upptäcka
likartade sinnen; den slår sällan felt; man upptäcker alltid vänskapens
åder på djupet, och först sedan, först många år derefter, blir den klara
strålen uppblandad och grumlig och slagrutan osäker. Om man således
har några vänner, slår man sig tillsammans med dem under
mellanterminerna, af hvilka den vid julen är den tråkigaste.
Man är van att denna tid vara hemma, att sitta inom en treflig
familjkrets, att gnabbas med sina systrar och resa omkring på julkalaser
och på dansar. Intet af allt det der erbjuder sig nu. Om man kan,
äter man sjelfva juldagarne på värdshus, men det är ändå portionmat
och smakar ej på långt när så bra, som der hemma. Denna erfarenhet
hade också fyra studenter, det vill säga fyra uppriktiga vänner, som
under julen qvarblefvo i universitetsstaden och, så godt de kunde,
tröstade hvarandra.
»Jag kan», sade den ene, en vacker, reslig gestalt, med fint tecknade
anletsdrag och ett visst drag af förnämhet i uttrycket, »jag kan
föreställa mig, huru många julklappar mina systrar nu skola lacka in
till qvällen» – det var nemligen julafton – »lilla Clemence bränner
sig som vanligt på fingrarne, Gustafva skrifver små verser, och
småpojkarne springa oaflåtligen genom dörrarne, för att få reda på de
herrligheter, som komma skola.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
