Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grannflickorna. 63
dotter att äfven nyttja det - och lade då och då några goda ord för
kammarherren, hvilket var en sak, som äfven behöfdes, emedan
kommerserådet ej hade just stora begrepp om »den der livrébetjeningen»,
som han kallade äfven konungens betjente, och som han inom sig såg
ned på med ett visst förakt, emedan ej rikedom följde med uniformen.
Aldrig såg man ett enda drag af känsla på herr Tryggers ansigte;
han hade samma fysionomi, om han såg lycka eller olycka, och icke
ett enda tecken af bifall eller tadel kunde förmärkas på hans min -
han var en man, som lik en bild, sig alltid lik, stod midt ibland
menniskornas hvimmel.
Reginas hjerta var ej ännu bundet af någon, och då
kammarherren anmälde sig såsom friare, rördes hon ej stort mera än då
betjen-ten sade: »bordet är serveradt». Hon lät ej en enda smula hjerta gå
in i idén af ett giftermål, och Jules försäkringar om evig kärlek voro
för henne af ingen annan betydelse än de granna, prentade
bokstäfverna på en karta. De stodo der endast som ett slags tillhörande
prydnad.
Vi hafva ej glömt lilla Johanna, fastän det stora husets invånare,
som sig bör, länge upptagit vår uppmärksamhet, och vi smyga oss
således ned i svarfvarens lilla bostad och se hvad der händer.
Det var jul, men ingen glädje, ingen sång hördes der inne; fader
Hjulström låg illa sjuk, och lilla Johanna satt tyst och stilla inne hos
fadren med sin stickstrumpa i handen och en uppslagen psalmbok
framför sig på bordet. En lugn resignation hade uttryckt sig i det
glada ansigtet. Det var ej sorg; det var lugn, der stod afspegladt.
Lindgren hade varit efter presten, och Johannas mor kokade kaffet i
köket utan cikoria åt pastorn, som var en väldig kaffevän.
Den sjuke reste litet på hufvudet och nämnde Johannas namn,
och strax stod flickan vid hans säng och ville bjuda honom af "den
goda soppan, som kommerserådinnan hade nedskickat - men gubben
skakade på hufvudet och log flickans hand och sade:
»Johanna lilla, du blir ensam, du och din mor, och ingen sköter
verkstaden; om du ville som jag, så gifte du dig med Lindgren; vill
du det?»
Johanna rodnade starkt och såg på gesällen, som med förlägen
min stod der och väntade på sin dom - ändtligen sade hon ett sakta
ja, som endast fadren hörde - men då gubben tog af sig nattmössan,
sammanknäppte sina händer och sade: »nå så Gud välsigne eder begge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
