Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grannflickorna. 69
Johanna stod qvar; äfven hos henne vaknade en barndomstanke,
men den var hemmastadd i hennes själ, och hon öfverraskades alldeles
icke af något öfvermått af känsla.
»Sitt ner, madam lilla», sade Regina (jag borde väl säga
friherrinnan, men som hon nu är fattig, är det ej så noga med artigheterna).
Johanna satte sig; hon var mot vanan förlägen och tycktes ha
något på hjertat; slutligen började hon:
»Jag gick hit till nådig frun, för si Lindgren menar så väl, säger
jag, så gick jag hit och - ja nådig frun skall veta, att jag intet gör
något utan Lindgrens råd -. så gick jag hit och - ja det är väl litet,
men Lindgren mente så väl, och om nådig frun ville ta emot den här
syskrufven från Lindgren och den här harullschalen af mig, så skulle
vi tycka mycket om’et.»
Det svåra ärendet var uträttadt, och hon framlemnade de
obetydliga gåfvorna, tydligen förlägen, i fruktan att den forna lekkamraten
skulle finna sig sårad. Detta var likväl ej händelsen och är det sällan,
då en underordnad hjelper den nödlidande rangen. Det upptogs blott
som en gärd af vördnad, ej af medlidande.
Regina fann ganska naturligt, att Johanna sökte att återknyta gamla
minnen och ansåg gåfvorna blott som ett sätt att öppna
underhandlingen: det måste smickra en svarfvarehustru att få gifva sina
obetydligheter åt en friherrinna och kammarherrinna.
»Tack, kära Johanna!» sade derföre Regina, förnämt småleende,
»jag mottar gerna edra små skänker; ty de komma af godt hjerta.»
»Ja det skall Gud veta», sade Johanna och en tår stod klar mellan
de långa ögonhåren, »det vet Gud, att det är af godt hjerta, det är
kallt i vinter och ingenting är varmare än en stickad harullschal.»
Friherrinnan hade bott hos herr Trygger ett helt år, då han en
vacker dag kom in till henne med ett öppet bref i handen. På hans
stela drag såg man mot vanan en skymt af glädje, och han rätade upp
sig något, då han närmade sig friherrinnan, som satt och sydde
framför den Lindgrenska syskrufven.
»Jag får lyckönska er, min goda friherrinna», började herr Trygger;
»ty ni är åter i så der goda affärer, och er man har genom olyckan
blifvit vis. Baronen skrifver nemligen, att han i nästa konselj blir ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
