Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grannflickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 Berättelser, skizzer och noveller.
»Ack, hvad friherrinnan är lycklig att ha en man, som är
beständigt glad», hviskade en fru, som satt bredvid henne - »och så god
som min Jules», tillade friherrinnan; »ja, jag har visst orsak att tacka
Gud.»
Några år hafva förgått och vi inträda på en stund till herr Trygger,
som nu för egen räkning dref en liten handel - han var enkeman;
men ändå se vi i ett af de fä rummen ett fruntimmer. Hon är blek
och sjuklig, djupa veck hafva inritat sig på kinden, hennes drägt är
gammal och redan ur modet, men dock af något dyrbart tyg - hvem
kan det vara? Jag är nog lycklig att kunna upplysa er, mitt goda
herrskap: det är ingen annan än friherrinnan Jules, numera moderlös,
liksom förut faderlös, utblottad på allt och utan att en gång ega
sitt barn att leka med.
Sedan baronens borgenärer tagit det stora huset, och baronen rest
till riksdagen för att söka lyckan, hade lilla Emerence blifvit upptagen
af en baronens tant, som i barnet erkände det ädla blodet; Regina
åter var glömd och förskjuten, och den ende, som påminde sig forna
lyckligare dagar, var den hederlige herr Trygger, som bibehållit
tillgifvenheten för sin gamle husbondes hus, lika noga som han konserverat
den svarta klädningen, han fått till skänks till friherrinnans
förlofnings-dag; men han var fattig och kunde blott med möda vara hjelpsam;
han var det dock, den torre, allvarsamme mannen, i hvars hjertas
facitbok många goda gerningar stodo osummerade till den stora
redogörelsedagen, då lifvets hufvudbok afslutas, och man får se husets ställning
både i debet och kredit.
Friherrinnan satt nu alldeles ensam. Då och då smög sig en tår
ned från kinden och lättade hjertat, men hon blef snart störd genom
en sakta knackning på dörren. »Stig in!» sade friherrinnan och torkade
kinden med sin utsydda battistnäsduk, som lik en relik låg framför
henne på bordet.
En qvinna inträdde och neg djupt. »Gud vet», sade hon och slog
ned ögonen, »om nådig frun känner igen mig; jag är Johanna.» »Ack
jo!» ropade den tilltalade och sprang upp i glädje. Barndomen stod
i detta ögonblick så klar, så lefvande framför henne, och hon sprang
fram för att falla sin lekkamrat om halsen och gråta, gråta innerligt
vid den trogna barnavännens hjerta; men hastigt påminde hon sig att
hon var friherrinna, hon kufvade naturkänslan och sade blott: »hur
mår du, madam Lindgren? välkommen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
