Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trohet intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Berättelser, skizzer och noveller.
hufvudet liksom lyssnande ned på hufvudkudden och utstötte plötsligt
ett dämpadt tjut samt skyndade fram till mig och skälde, liksom jag
förut hört honom den olyckliga aftonen; jag skyndade fram till den
sjuke; Fylax fortfor att tjuta och med sina blickar bedja om hjelp; men
hans herre hade slutat och ingen jordisk röst kunde återkalla honom.
Så länge ännu lifsvärmen qvarblef, fortfor Fylax med sitt tjut och
sina försök att väcka den afsomnade; men sedan dödens kyla
in-stält sig och allt var stelt och kallt, lade sig det trogna djuret vid
sängfötterna och vakade vid dödslägret.
Tre år derefter var det soupé hos öfverste K., Clothildas andra
man. Det gick glädtigt och lustigt till, oaktadt det var sjukt i huset:
men det var ingen annan, än lilla Mina, Etiennes enda efterlemnade
barn, som var sjukt, och hon var i en annan del af byggnaden.
Göthilda sade, att lilla Mina alltid varit sjuklig och att hon aldrig
hoppats på det barnet, och dermed var den saken afgjord. Jag var
äfven på bjudningen, huru svårt jag än hade att förlåta Clothilda
hennes uppförande. Knappt hade nemligen sorgåret tagit slut, förr än
hon gifte sig med öfverste K., hennes synnerlige vän, under
mannens lifstid.
Några dagar efter detta kalas afled lilla Mina, i armarne på sin
piga. Clothilda satt just då och fälde tårar öfver en pjes på operan,
under det hennes barn drog sina sista dödsrosslingar.
På begrafningen efter den lilla engeln iakttog Clothilda hvad man
plägar kalla »en anständig sorg»; hon tryckte då och då sin stickade
näsduk till ögonen för att gråta, men inga tårar syntes just till; ty
det låg i hennes karakter att »sörja med förnuft.»
»Det var väl», hviskade hon till mig, »att ej Etienne lefver nu;
han skulle blifvit alldeles förtviflad; han tog allting så öfverdrifvet.»
Så snart de få sorgedagarne voro förbi, lades sorgen bort med
klädningen, och allt det gamla, hennes ungdoms glädje och hennes
försvunna sorger voro glömda.
Flera år efter dessa händelser satt man en afton, i en förtrolig
aftoncirkel, hos öfversten, och bland förflutna bilder, som frammanades,
var äfven bilden af Etienne och lilla Mina.
»Det var», sade friherrinnan, »väl att Gud tog det lilla stackars
barnet till sig; ty det hade i sitt lynne mycket, som liknade salig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
