Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grant och sant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
QO Berättelser^ skizzer och noveller.
och bildadt folk brukar - (det är det egentliga af det sydligare Europas
bildning vi antagit) - spisa sin middag klockan sex på qvällen eller
då våra arbetare sluta sitt arbete. Med ett ord, för att få en »lång
förmiddag» åt hennes nåd ej middag förr än klockan sex och befann
sig sängliggande till klockan tolf.
Alltså, när löjtnanten träffade sin mor, satt hon ännu i sin
morgondrägt. Kammarjungfrun hade väl redan gjort en hel hop förarbeten
för toiletten; men hennes nåd hade ej ännu fått sitt ståtliga utseende
eller sin blomstrande färg. Öfver den blonda lösbenan stucko några
grå, hår fram under neligén, ansigtet var blekt och lidande, hennes
ställning visade mattighet och slapphet. Hon satt i en mjuk fåtölj,
med fötterna på en stoppad pall, och mötte sin son med den
underrättelsen, att hon haft en svår natt och att hon på morgonen (kl. ii
f. m.) haft en förskräcklig dröm om att salig öfversten, hennes man,
visat sig och varit oresonlig och förtörnad på henne. »Ja, käre
Ludvig», slutade hon, »jag har alltid varit en martyr; det var blott en
hägring af lycka, då jag trodde mig finna henne i din salig fars armar,
han kände aldrig mitt hjerta, han fattade mig icke - han var brutal -
ack! ack! det var annat än i mina föräldrars hus; jag var deras ögonsten,
man nekade mig ej något; också kunde man ej se något gladare barn
än jag med mina ljusa lockar, ringlade kring halsen. Och så kom din
salig far - vacker som en dag, vacker som du, min son - vi älskade
hvarandra från första ögonblicket. Du kan ej föreställa dig hvad han
var förtjusande vacker; en manlig skönhet - en hjeltefigur - ack!
jag glömmer honom aldrig - och huru väl han dansade se’n, och ett
sätt att vara - men lifvet är ej någon bal, och jag har ej fått dansa
på rosor jag. Tror du väl, älskade Ludvig, att jag skulle i otid åldrats,
om ej smärtan af att gå oförstådd genorn lifvet tryckt ned mig till
jorden och blekt helsans rosor på mina kinder?»
»Men mamma», inföll löjtnanten, »är, då mamma är klädd, ännu
ungdomlig och röjer många spår af sin forna skönhet.»
Ett fint smålöje flög öfver hennes nåds ansigte; men hon blef åter
allvarsam. »Käre Ludvig, hvad är en förgänglig skönhet mot en
oförgänglig!»
»Börja inte på med det der, lilla mamma; själens skönhet är visst
en rasande god sak det också; men är ändå inte nog för vår lycka.»
»Säg ej så, söte Ludvig, så bör du ej säga, själens skönhet är det
enda -»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
