Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grant och sant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 Berättelser, skizzer och noveller.
sämre än stoltheten öfver skönhet och fägring? Alldeles icke, Ludde,
Högmodiga snillen finnas få; äro de stolta, så är der också alltid en
skavank på snillegåfvan, ty en engel kan också vara skef eller tappa
fjädrar ur ena vingen och flyga snedt; det enda, Ludde, öfver hvilket
en menniska kunde med skäl vara stolt, är ett godt, rent och
kärleksfullt hjerta; rnen ett sådant vore ej sådant, om det kände något annat
än ödmjukhet.»
»Mina föräldrar, sade ni», afbröt Ludvig.
»Jaså, du tycker lika litet om reflexioner som romanslukande
fruntimmer», blef farbror Baltzars satiriska svar. »Nå väl, dina föräldrar
gifte sig af kärlek - bevars för att kalla deras känslor något sämre;
men ingen af dem hade tänkt på den lilla omständigheten att de fingo
sig en kinesisk påfogel i stället för ett snilleverk, att de fingo
någonting grant i stället för någonting sant. Detta gjorde att de snart
ledsnade vid hvarandra. Jag, som alltid varit ful, hade haft bättre tid
att tänka på saken, än bror min, som alltid varit vacker. Han var
favorit hos mina föräldrar, liksom din mor hos sina; de begge voro i
hvar sin slägt de vackraste. Han uppfostrades som du: ingen önskan,
som den sköne gossen yttrade, kunde man neka; men man kunde det
då den fule, det var jag, kom. Det der gjorde honom på slutet
olycklig. Så äfven med din mor. Hon var den vackraste, var slägtens
perla, mammas ögonsten och pappas lilla engel. Begge två hade utan
att behöfva slå ett årtag i lifvets elf blifvit af strömmen drifna mellan
blomsterstränder, och när dessa blefvo härjade af tiden och de skulle
försöka att nå en annan, ännu skönare strand, kunde ingen af dem
handtera åran, de begge makarne rodde åt hvar sitt håll, äktenskapets
farkost gick rundt, ända tills bror min dog, och ännu, Ludde, sitter mor
din och plaskar på samma ställe som förr, under det att strömmen
drar henne allt längre och längre bort/ Och hvad dig angår, så -»
»Så! Farbror, så?» uppmanade Ludvig med ansträngning.
»Så, menar jag att du och Ebba uppföra samma pjes och komma
lika långt - nå?»
»Jag kan ej neka att Ebba är besynnerlig - hon vill snöra lilla
Julia, fastän både jag och doktorn förbjuda det; flickan blir eljest tjock
som ett bondbarn, menar hon, och spänner in den stackars ungen i
ett snörlif.»
»Jaså.»
»Det skulle ej förundra mig, om hon ej sjelf led så mycket af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
