Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grant och sant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grant och sant. 99
»Åh nej, der står ju lindrigt sårad», invände jag.
»Men, farbror Baltzar, jag läste en gång i en bok att i den fasliga
hettan derute gå de minsta sår i kallbrand.»
»Åh nej, Ebba, det är ej så farligt.»
»Likgodt, han är min man. Ser ni på Julia der, när jag läste
notisen tog jag genast en sax - jag gaf mig ej tid att snöra opp
banden - och klippte opp snörningen; icke skulle Ludvig ha
förbjudit det och jag ej lyda - nej, ske hans vilja, han må lefva eller
vara död, och han var alltid mot det der.» Hon fattade min hand,
tryckte den krampaktigt och sade: »Ludvig var ej lycklig med mig;
men vet ni hvad det var som felades? Han var missnöjd med allt?
men var det väl så? sade han er något?» Bästa Ebba, hvarför dessa
frågor? Min lilla Ebba, nu håller gamle Baltzar riktigt af dig, nu börjar
du att bli en qvinna och icke blott slägtens skönhet; nej, han sade
intet specielt, utom om den olycksaliga snörningen; men han fann att
han ej egde din aktning, och för att vinna den reste han ut.
»Af kärlek till mig vågar han då lifvet?»
»Ja du, Ebba, hvad är väl lifvet utan kärlek, sade jag, och kände
liksom en pil gå genom hjertat; men jag sansade mig och tänkte:
jag håller ändå af bra många, om också ingen håller af gubben
Baltzar igen.
»Farbror Baltzar», började hon, »jag har aldrig förr än nu vetat
hvad kärlek är; förut var min man för mig ingenting annat än det
allra förnämsta af hela amöblemanget, han var en grann bild, och
jag tyckte det vara roligt att kunna säga: han är min. Nu är det
helt annat.»
»Men du, han kan åter bli sårad, hans sköna hy går bort, hans
hvita händer bli hårda, hans ansigte får kanske ärr, kanske han
kommer ful hem igen.»
»Ful! Ful, farbror, kan han aldrig bli.»
»Jo visst, Ebba lilla, det der skinnet är bra opålitligt ändå; han
kan bli mycket ful.»
»Nej! nej, farbror, han kan ej bli ful, säger jag; der inne i bröstet
klappar ändå alltid ett varmt, modigt och trofast hjerta; ur de der
ögonen lyser ändå alltid en kärleksfull och dock stolt ande. Nej! nej!
nu vet jag hvad som är vackert.»
»Och så talade jag om för henne min saga om den kinesiska
målningen och ett landskapsstycke af Fahlcrantz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
