Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen i Gåsgränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^"\ Familjen i Gas gr and. 127
och väl att han bor hemma hos mor min, men derför behöfver jag
inte skämmas ögonen ur mig.»
»Jag kunde inte tala, utan stod der flat som en pannkaka.»
»Vill han ha pengar och tobak, kan han få», fortsatte Ludvig och
tog en kardus ned från hyllan, »men jag vill vara i fred.»
»Då vände jag mig och sade: Ludvig! Ludvig! för det der skall
du svara på den yttersta dagen.»
»Hm, men det är dumt att förarga sig», återtog gubben efter någon
tystnad - »hvarför skulle jag det, inte är det mitt fel att jag är litet
dum utaf mig.»
»Åh, kors! sitter gamle Sigurd ute på qvällen så här», yttrade
Borkmanskan fryntligt.
»Jo, gör jag så», blef svaret.
»Herre Gud, hvad jag är glad», återtog madamen, »åt den Ludvig,
han blir upptagen som eget barn hos den rike Påhlsson.»
»Jaså - jo, jag tror att jag har hört det», yttrade korpralen torrt.
»Åh ja, jag kan inte nog tacka Gud och Sigurd för det, ty det
var ändå Sigurd, som skaffade dit honom.»
Gubben vände sig hastigt om och sade med sträng ton: »och nu
vill herr Ludvig inte kännas vid mig.»
»Kors, blir Sigurd ledsen för det? Inte talar Ludvig just vid mig
heller, eller vill riktigt kännas vid mig, han kommer aldrig hit en gång
- men, Herre Gud, det är inte att undra på, han blir en rik herre,
han, och vi äro fattiga stackare.»
Den goda modren kände så djupt det ofantliga svalget mellan rik
och fattig, förnäm och föraktad, att hon för sin del icke fann något
förunderligt i, att Ludvig ej ville kännas vid henne; hon ansåg det för
svårt, men rätt och klokt, ty slägtskapen med henne och bekantskapen
med Sigurd passade ej för Ludvigs ställning, kunde skada hans
kommande sällhet och gjuta gift i hans lyckas bägare.
»Och Borkmanskan blir inte rasande på pojken, som inte käns
vid henne?» frågade Sigurd.
»Nej, visst inte, Gud låte det gå bra för honom, mig må han
gerna glömma», sade gumman och torkade sig i ögonen med förklädet
- »hårdt är det visst, Sigurd, mycket hårdt och tungt att se sig föraktad
af sitt eget barn, men, Herre Gud, han lefver nu på annat sätt än vi,
han känner ej till oss, han glömmer bort det gamla för det nya -
inte är det något ondt i gossen, det vet jag, men han är ung och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
