Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen i Gåsgränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 Berättelser j skizzer och noveller.
Omkring fem år derefter satt gamle Sigurd på sitt favoritställe,
det var mot hösten, den gamle krigsmannen var mera böjd af åren än
förut, hans drägt var nu trasig, hans ansigte dystrare och blekare -
han var en tiggare; ty han orkade ej såga ved hos handelsmannen eller
någon annan; han måste tigga. Om man i månskenet kunnat se den
gode gubben i ögat, så hade man spårat några sparsamma tårar simma
uti dem; men på det gamla, ärliga ansigtet spelade ett drag af hån,
ett slags storsinnadt förakt för allt.
»Hm, alltid är jag dum, jag ser intet, märker intet, utan går efter
näsan; hm, kunde jag inte förstå, att när han fick den der granna jackan och
kragarne och handskar om söndagarne och blef en snygg och vacker
bodpojke, så blef han mera främmande för gamle Sigurd, men det
förstod jag inte. Då jag kom in i boden och såg honom ifrigt och länge
sysselsätta sig med några köpare der inne, så tackade jag Gud i mitt
sinne, för att han skötte sitt göromål med sådan ifver, att han inte såg
sin barndomsvän, den gamle gubben - och då de ändtligen gått och
han vänligt slog mig i hand och sade: god afton, korpral Sigurd, hur
står det till, så blef jag så varm örn hjertat. Hm, det hände ofta att han
mötte mig på gatan och helsade på mig, men lika ofta att han ej såg
mig - jag märkte inte att han ej såg mig, när han var i sällskap,
men alltid då han var ensam. Det var dumt att jag ej märkte att
han skämdes för gamle Sigurd, för träbenet och de lappade kläderna.»
»Det är en snäll gosse, säger man om Ludvig, han är herr
Påhls-sons guldgosse och blir upptagen till eget barn - bra allt det der -
och det har ändå jag från början stält till. Men det sticker ändå i
själen, liksom en fotangel med alla spetsarne satt in i hjertat, att han
föraktar mig.»
»När jag i afton kom in i boden, så förstod jag inte bättre än att
jag räckte fram handen och sade: god qväll, hur mår du, min
beskedlige Ludvig ? - då vände han sig bort, ty han stod och talade vid ett
fint fruntimmer och hela boden var full af folk. Jag märkte att jag
dummat mig, ty den granne herrn såg ej åt mig, utan låtsade som han
ej hört ett ord. Det sved i mig, men ändå var jag dum och trodde,
att jag kanske burit mig oartigt åt mot det der fruntimret. Ändtligen
gick folket bort och då frågade jag. Den sakramenskade pojklymmeln!
då tog han till en högmodig ton och sade: Sigurd skall inte löpa här,
så alla menniskor höra på, och inte kalla mej för du. Det är godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
