Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen i Gåsgränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familjen i Gåsgränd. 129
riktigt, ty gamle notarien är också sjuk, och det är ej godt att tjena
två herrar. Emellertid var Gustaf den, som beständigt tittade om
gubben, och hjelpte honom, och läste för honom en historia, som
kallades »Om den dråplige hjeltekonungen Carl XII lefnad och död»,
och så hvar afton ett kapitel ur bibeln.
Fattigläkaren hade en gång varit oppe hos gubben Sigurd och
gifvit honom pulver på fattigräkning, men det ville inte gubben ha, ty
han påstod, att ålderdomen är en obotlig sjukdom - och deruti kunde
han ha rätt nog. Emellertid var Gustaf, som föröfrigt var en riktig
vildkatt, spak och beskedlig som ett lam inne hos gubben, ty att
Sigurd blifvit kastad utför trapporna och slagit sig för hans skull, tycktes
han aldrig kunna glömma.
Emellertid var det ändå stunder, då stugan blef honom för trång,
och då frågade han Sigurd om han kunde gå ut, och sprang, när han
fick lof, som en hjort ut med sin syster för att åka kälke i
Observatorii-gränd. Gustaf var ej stor, men en stark och undersätsig pojke, en
riktig liten björn i mod och kraft, och derför åkte lill-Anna så glad
och lustelig, så säker och så djerf, hastigt som pilen, utför den hala
backen, vid hvars slut Gustaf med klacken styrde så, att kälken tog
fart i krok ut i en frusen pöl, der han vanligen mattades i farten.
Det der nöjet upprepades hvarenda dag och var också det enda
publika nöje, som barnen njöto af alla sådana, som finnas i
Stockholm. Det var inte långt ifrån - nej, det var bestämdt nära nog
- att Gustaf med sin kälke kört omkull en menniska, och en dalkarl
till på köpet.
Det var en halfmulen vinterdag, då Gustaf med systern både for
opp och for åter ner för isbacken; det är klart att man der oppe i
backen icke kan se hvad som tilldrar sig framme i gatmynningen åt
Norrtullsgatan till, och derför så - men, likgodt, ingen olycka hände,
fastän Gustaf förlägen sprang opp och stod som en syndare framför
främlingen. Det var en dalkarl mellan fyratio och femtio år, en frisk,
rask figur med denna egna nationalstämpel af trubbighet, som
tillhör dalfolket.
»Det var falle frn hvad ni kör på slarf», sade han i första
hettan, då kälken snubbade förbi hans ben, »det är ju som en
kanonkula kom susande.»
Gustaf svarade intet, ty han hade icke riktigt godt samvete.
»Hör på, ni, är detta Gåsgränd?» frågade främlingen.
Wetterbergh, Berättelser, skizzer och noveller. g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
