Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen i Gåsgränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familjen i Gåsgränd. 135
»Ja, farväl med dig! Gud välsigne dig, Jon! Se till pojken och
lär honom något nyttigt.»
»Åh ja, klockor ska’ han lära att göra, om han vill, och så påta
litet i jorden, om han duger till det; jag har väl inte mer än en liten
stuga och en bit jord, men det har varit nog för Stina och mig och
räcker nog till åt honom också.»
»Ja, ja, tack för det; farväl med dig, Jon.»
Gustaf var således qvar; men huru förändrad var ej gubben. Han
var förut så orolig och så kinkig, att det ville tålamod till att hålla
ut med allt; nu var han åter lugn och stilla, ty hans dagsverke var
slut. Det der kinket eller obelåtenheten hade således icke varit annat
än frånsidan af hans kärlek för sin unge vårdare; men han plågade
dock denne; han fann det och blef ännu kinkigare; ty han var ej nöjd
med sig sjelf; han hade ingenting gjort för gossen.
Hvad skulle han svara S:t Pehr der oppe i stjernsalen, då han
frågade: hvem vårdade din ålderdom ? Då skulle han svara: det gjorde
Gustaf, stackars gosse; men då sedan S:t Pehr frågade: hvad gaf du
honom igen ? skulle han svara: intet, intet - jag hade ingenting att gifva.
Nu kunde han svara helt annat: jag räddade lifvet på en ung, rik
herre, han lät kasta mig utför trapporna; men jag gaf en fattig, glömd
gosse en drick vatten, och den gerningen gaf mig glädje i min
dödsstund och gjorde att den stackars Gustaf inte får lida nöd hvarken till
kropp eller själ.
Så låg den gamle och reflekterade, och då han såg hur Gustaf
forskande betraktade honom, smålog han åt det bekymrade ansigtet,
han såg vid sin bädd, och nickade förnöjd, men han talade knappt
mera, han endast tänkte och liksom observerade, huru döden med len
hand löste opp det ena bandet efter det andra, hur den löste opp
dessa kärlekens många knutar, som alla voro »slagna i ros» - det
är blott den kalla egoismen, som slår dubbelknutar, som ej gå opp,
då man dör.
En månad derefter, en natt, då det granna dalkarlsuret på sin
gälla klocka slog tolf, var det slut. Gubben Sigurd hade tjenat ut sin
kapitulationstid här på jorden och tog afsked utan smärta, utan hat
. och utan saknad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
