Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen i Gåsgränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 Berättelser, skizzer och noveller.
"Åh ja, det är väl sant det, men om han har klockan der, så
tänker han på mig i sina sista dagar – vi hänga opp henne.»
Sigurd protesterade väl något, men detta var dock ej fullkomligt
allvar, ty den der klockan var för honom detsamma som en utländsk
kraschan för en döende diplomat, den smickrade hans lilla fåfänga,
fastän han viste att han ej länge skulle njuta af skänken. Emellertid
dröjde det ej länge, förr än klockan hängde på väggen och med sin
långa, svigtande ståltrådspendel räknade de återstående stunderna af
en gammal krigares glömda lefnad.
Huru mången har ej fått en plats i minnets tempel och fått ett
namn i tideböckerna, som icke uppoffrat så mycket som han, och
som hvarken med mera mod eller mera pligtkärlek gått fram utan
att svigta tillbaka? Men han hade varit simpel soldat i en armé, som
tycktes endast vara till för att visa, hvad folket kan offra och hvad
liknöjdheten och den usla intrigen kan uppoffra. Han hade varit med i
finska krigen, hade den ena gången vågat lif och blod för att
tillintetgöras af Anjala-förbundets förlamande verkan; den andra gången hade
han vågat lif och blod, stått mot fiendens kulor och kämpat med
kölden och hungersnöden, för att se hela sin lefnads kamp sluta med
vanära och förluster. Det är endast en man ur folket, som förmår
bära denna glömskans tystnad, detta hånskratt öfver det dyrbaraste
han egde och offrat, sin helsa, sina krafter och sitt lif, det är endast
han, som kan, utan att knota, framsläpa sitt lif i fattigdom och brist
och bland trasorna bära belöningsmedaljen på ett bröst, som så ofta
varit vändt mot fienden.
»Är inte klockan bra?» frågade Jon Spik Jonsson, sedan han
fullgjort sitt arbete och hängt en tegelsten dit i stället för ett lod. »Nu
kan det hända», fortsatte han, vändande sig till Gustaf, »nu kan det
hända att hon går för fort, så bara flyttar du den der brickan på
»pervedickeln» litet längre ned, eller för sakta, och då skjuter du opp
honom en smula; men om hon börjar halta i gången, så vrider du
bara klockan rätt, så att hon sitter precist mellan märkena jag gjorde.
Hm, förstår du det?»
»Ja bevars.»
»Det var bra. Ja, farväl nu, gamle Siggert, Gud låte er få en
lätt död i en salig stund, så råkas vi väl en gång; ty värre vill jag
väl inte lefva, än att jag kan dö och hoppas på Guds nåd. Adjö,
käre Siggert!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
