Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen i Gåsgränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familjen i Gasgränd. H3
Anna, kom hit, begge två - och du, min unge, är väl inte klädd i
silke och sammet, men så har du ingen puckel på ryggen heller, och
visst är du tjock som en liten gurka, men så är du ändock en frisk
och glad unge; Gud välsigne er begge två!»
Så glad som nu hade Gustaf aldrig varit, då han åter kom hem,
ty han kunde nu jemföra sin gömda lycka med sin rike, afundade brors.
Och några dagar derefter skickade han några riksdaler till sin fattiga
syster, men han fick aldrig svar; antingen föraktade hon gåfvan, eller
också fick hon aldrig brefvet.
I många år, hvilka runnit undan som några få vakter, hade en
ren och god ande suttit der oppe bland stjernorna och väntat på att
någon af hans vänner skulle komma; det var den redlige Sigurd, som
gått in i sin Herras glädje. Det var blott ett, som han fruktade, blott
en tanke, som ännu tvingade honom att spejande blicka ner på sitt
forna hem, den rullande jorden, der hon skiftade mot solen med sina
haf och land, sina sund och tusende öar. Denna tanke var: komma
de väl hit ? Skola de då en gång komma alla, dem jag älskat der nere ?
Ofta hörde han huru himlens harpor klingade en välkomstsång åt
en nykomling, och han spejade; men det var ingen af de la, han älskat;
ändtligen hörde han en gång huru ’helsningssången brusade och en
vänlig ande, förklarad liksom han sjelf, nalkades honom, det var modren,
den arma modren, som nu kämpat ut; och snart derefter bådade åter
harpljuden en nykomling, den nalkades också, det var den redlige
tacksamme Jon.
Der sutto de tillsammans och blickade ned öfver jorden, hörde
böner och hädelser der nere skära igenom hvarandra, sågo glädje och
elände, kärlek och hat, renhet och falskhet som dagrar och skuggor
öfvergå hvarandra i en evig brokig skiftning.
Då hände sig en gång att de sågo huru det var barradt på gatan
och de hörde S: t Clara klockor ringa som till begrafning, de sågo en
lång procession tåga till Clara kyrka, de hörde orgeln brusa i dess hvalf
och hörde ett åminnelsetal öfver den döde; det var Ludvig, som gått
bort midt under sina drömmar om verldslig lycka och ära.
Nu glänste modrens ögon af glädje; ty då de tre mullskoflarne
fallit på kistan skulle han bli fri och komma; men andra kommo,
blott icke han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
