Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Anes hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kung Anes hög. 151
»Kanske fru Örn är en bra menniska, det tycker jag ibland, men
så är det som hin vore framme och slog lycka på härfvan, och så
blir det krakel.»
»Ja, du är bra orimlig, Kärf, emellanåt så... men du är gammal
i gården.»
»Kanske jag skall flytta?»
»Åh f-n heller; men ställ dig nu väl med fru Örn . . . Hm, det
förargade mig att hon var så spetsig, då jag pumpade ren bössan.
Hvad angår det henne, det är ju mina rum ...»
»Ja, det är det.»
»Och så vill en förbannad käring kommendera en kapten, som
stått för kulor och krut.»
»Ja, det är fasligt, kapten.»
Med denna strid hade det slut för den dagen, och sanningen att
säga, det var ett par kinkiga gubbar, men det hände ock att hela
månaden gick förbi utan gräl. Det var blott vissa olycksdagar, då
allt gick på sned, som missnöjet yppade sig, och då kom också allt
nytt och gammalt fram och grälet förenade sig omkring fru Örn, som
åtagit sig att besörja kaptenens husliga angelägenheter.
Fru Örn var verkligen en ganska god menniska och för öfrigt
ordningen sjelf. Första året hade hon försökt att genom undfallenhet för
kaptenens nycker bibehålla husfriden; men det var ett fullkomligt misstag.
Kaptenen kunde ej med, som han sade, »mähä och pjåk», och frun
kom således beständigt ur askan i elden. Kapten viste ingenting
eländigare eller förargligare än menniskor som ej hade karakter, det
vill säga, som ej voro envisa som en spindel.
Detta var en nödvändig sak för hvarje menniska, ty det var
kaptenens eget lynne och således i allo respektabelt; ty det viste kapten
Kullmark att han ej hade någonting ondt på samvetet, och således var
allt bra. Fru Örn, som dagligen huttlades såväl af kaptenen som hans
ögonsten, gamle Kärf, fann således nödvändigt att anslå andra toner,
och då derför kaptenen en dag började bli orimlig, tog hon tiden i
akt och höll en så väl öfverläst lexa för honom att han stod helt
förlägen, men tillika hjertligen förnöjd åt att »mähät» icke ändå var ett
sådant »mähä».
Han hade den gången icke mod att bli ond, utan gick sin väg
och förtrodde sedan Kärf, att »fru Örn nog hade skinn på näsan och
allt var en galant menniska, blott man tog henne på rätta sida.n»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
