Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Anes hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 Berättelser^ skizzer och noveller.
Den enda som gjorde ett ondantag var Kärf, en gammal
krigskamrat och jemnårig. Bekantskapen gjordes åttioåtta. Det hände sig
nemligen att Kärf med flere andra lågo sårade på platsen efter en
skärmytsei. Då varande fouriren Kullmark skulle ta opp de sårade
och kom först till Kärf, som satt på marken och såg blek och
med-tagen ut, fastän han var bara pojken den tiden.
Då fouriren ville hjelpa honom, sade han: »Fouriren kan låta mig
sitta så länge och hjelpa de andra, ty jag har stoppat mossa i hålet,
och det håller nog täppt en stund». Detta var ett drag som
Kullmark icke glömde, och alltsedan hade han ögonen på den hederlige
Kärf, som tänkte på andra och ej blott på sig sjelf. Ändtligen blef
den forne fouriren kapten och Kärf var vid hans kompani. Kärf var
en butter person, men god ner i hjertrötterna, och utmärkte sig för
sin tapperhet, sin noggrannhet och sin sturskhet.
Sällan förgick något möte utan att Kärf utmärkte sig för de två
senare egenskaperna och under fälttåget 1808 för den första; men Kärf
var och förblef soldat och avancerade aldrig.
»Du skulle bli korpral, Kärf, rnen du är så förbannadt stursk»,
sade kapten; »det går inte an för en korpral att vara stursk.»
»Jag är som jag är, kapten», svarade Kärf, »sådan som Gud
skapat mig och jag kan inte skapa om mig.»
När kapten var pensionsmessig, var Kärf det äfven, och hur det
var sä följdes de åt, oaktadt kapten menade på att Kärf värden
»stur-skaste lymmel» i hela kompaniet och Kärf sade, att hans kapten var
den »värste kapten som gick i två skor».
De tycktes skapade för att uppfriska hvarandras humör med en
smula förargelse emellanåt, ett par motsatta stormvindar som skulle
förstöra hvardagslifvets qvalm. Nu roade de sig så godt de kunde på
kaptenens gård; de jagade gemensamt, men kommo vanligen i något
gräl om hvar de skulle stå i håll.
Kärf skötte dessutom näten och skrapade kaptenens hästar, hvilkas
hull var honom kärare än allt annat. Detta gjorde att hästarne på
Anstad långt ifrån ansågos som dragare; tvärtom satte sig Kärf alltid
till motvärn, då fru Örn ville till kyrkan, och mot alla onödiga resor,
det vill säga alla resor, ty nödvändigheten af någon sådan ville Kärf
ej inse.
Det ville vanligen hela kaptenens inflytande till för att få de feta
djuren i rörelse, och då var det alltid fråga om att bryta hals och ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
