Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Anes hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kung Anes hög. 163
samma, tillhöra det förra slaget. - Män, som gifta sig rikt, förslösa
sin hustrus egendom och med ett flatskratt lemna henne och barnen
i fattigdom, tillhöra det senare.
En sådan hade baronen varit, och det sågs i det slappa,
intetsägande, men ändå hånande ansigtet.
»Är det din man?» frågade kaptenen.
»Ja . . . Såg han inte bra ut?» inföll den sjuka systern och
betraktade det platta porträttet med svärmisk blick. »Ack du! han var
inte elak, stackars min Clemens, visst inte elak, fastän han ofta var
hård mot mig; men det kunde vara mitt fel. Han var van vid nöjen,
stackars Clemens, och dem fann han inte hemma. .. Och om han
förstått huru mycket jag älskade honom, då hade det varit helt
annat.»
Kaptenen satt som på nålar.
»Hm, jaså», blef hela svaret på systerns beröm öfver sin
Clemens, ett beröm som allra bäst bevisade hvad en qvinna kan offra
utan att klaga, huru hon kan älska den, som tusen gånger brutit, och
ej vet hvarför. Ack, säkert är det mången hustru som för try ekes, som
lider, som saknar all huslig lycka och som klart inser att hennes man
ej förtjenar kärlek - som, då hon i ensamheten genomdrömmer sitt
öde och ser blott olycka i perspektiv, tänker: men en gång på andra
sidan, då han kommer som ett stapplande barn in i en bättre verld,
som han aldrig här tänkt på, då skall jag möta honom, fatta hans
hand, leda honom fram till Guds tron och bedja om nåd - och sedan,
sedan skall han bli min, min för evigt!
Sådan var friherrinnan, och der hon nu utmerglad och döende
hvilade på sin bädd, tyckte hon sig bereda sig på ett återseende, en
kärlekens lycka, som hon blott anat, men aldrig egt; hon var nu åter
sin Clemens’ fästmö - vigseln, kärlek, lycka, den husliga friden skulle
hon få der oppe; ty hvad hon hoppats måste hon vinna, eljest hade
lifvet blott varit en falsk, bedräglig dröm.
Den goda friherrinnans tankar afbrötos af ett häftigt buller i
trappan; dörren öppnades och unge Clemens ville tränga sig in.
»Nej, så får inte lilla baron göra», sade vakhustrun, »han får inte
hålla sådant hus, när mamma är sjuk.»
Unge baron kom in och kastade sin mössa i en vrå.
»Jag vill ha...»
Nu fick han se kaptenen och tvärtystnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
