Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Anes hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kung ^Anes hög. l ^ i
»Det är bara inbillning, min käre Kärf&, sade baronen. »Men
nu kommer min ordning. Hör på, Kärf, du har blifvit för gammal i
gården, du har under morbrors och fru Örns tid vant dig att vara
herre, det tål inte jag, och derför får du flytta om du vill, och vill du
inte, skall jag hjelpa dig på vägen.»
Gamle Kärf hade förr trott himlen skola ramla ner än få höra
något dylikt på Anstad.
»Flytta? Åh ja, visst är jag nu väl gammal. . . men ta mig åttan
tusan skock millioner, jag krusar eller tigger mitt bröd.»
»Nej, det tycker jag också, och derför farväl med dig!»
Baronen gick. Betjenten kom åter in och kastade sig i stolen.
Gubben tycktes ej märka honom.
»Således bortkörd af honom . . . hade jag ej talat godt för honom,
hade han fått gå som sparfven från allt. . . Bortkörd!»
»Jaså, ha ha ha, gick det på det viset!» skrattade betjenten.
»Nå, då skall jag hjelpa till.»
Han steg opp och öppnade dörren.
»Se der gubben Kärf, der är genvägen.»
Nu vaknade Kärf, fastade sina grå gnistrande ögon på ynglingen
och tycktes öfverlägga med sig sjelf om hvad han borde säga.
»Nå, sällskapet roar mig icke; gå er väg!» sade betjenten och
tog den gamle i armen, då denne i ett nu ryckte sig lös, och med en
kraft, som bevisade spänstigheten af en stålfjäder i den gamla armen,
gaf han sin unge vederdeloman en svensk örfil, så kraftig, att denne
föll raklång omkull på golfvet.
»Se, så svarar man slynglar», mumlade den gamle och gick för att
ej komma i vidare krakel.
»Hvartill denna stora folksamling vid Anstad, detta buller när
och fjerran?»
»Jo, ser ni, gården säljes och lösöreboet, ty egaren har försvunnit
sedan han kommit i bottenlös skuld.»
» Stackars friherrinnan!»
»Ah ingenting att stackra; hvarför skulle den rika, vackra
mamsell Emmerick, som hade kunnat få en hederlig man, gifta sig med en
sådan en som kapten Clemens?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
