Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormors spinnrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gå till skrift, så satt jag här ensam pingstafton och läste i bibeln;
dagen derpå skulle jag gå till Guds bord. Vet du, då tänkte jag på
mycket jag, och bad till Gud, att jag skulle bli en bra flicka och en
god hustru, om Gud så ville att jag skulle råka någon, som jag höll
af lika mycket som mor håller af far, och vet du — då började rocken
surra der oppe och jag blef så glad, så glad; ty jag trodde, att mormor
såg mina tankar och gillade dem.»
»Kors du», började ynglingen, »det måste ändå vara roligt att
så der ha en vän i alla öden, som icke kan dö ifrån oss; lika godt
om det är inbillning, men det är ändå lugnt att tro det.»
»Nej, Johannes, det är visst icke någon inbillning utan rena
sanningen, att mormors spinnrock der oppe säger surr, surr, surrur, då
hon vill påminna oss om att arbeta eller rätt innerligt bedja, ty det
sade alltid mormor: »bedjen och arbeten, så går allt väl, ehvad som
händer.»
»Ho-oj!» hördes ett rop bland klipporna.
Johannes reste sig opp. — »Nej, nu skall jag fara, kamraten
ropar. Farväl Johanna, tack för denna stunden», yttrade den raske
lotspojken från Holländarskär eller Hollskär, som det eljest kallades,
en lotsplats sex mil från Lindöskäret — således i granskapet.
»Adjö med dig, Johanna, helsa far och mor då de komma hem
och gamla mormor då hon kommer; jag håller af gumman, jag såväl
som du.»
Ynglingen fattade i dörrklinkan för att gå, då det från vinden
hördes surr, surr, surr — mormor spann der oppe. De begge unga
stodo några ögonblick tysta, ända till dess surrandet tog slut.
»Gud välsigna dig, Johanna!» sade Johannes och räckte ut
handen, »Gud välsigne dig och far och mor och gamla mormor.»
»Ho-oj!» ropade kamraten, »nu skjuter jag ut.»
»Håll en smula, jag kommer som en blixt»; och inom en minut
hade den raske gossen sprungit utför den branta gångstigen och hoppat
i båten, som nu med skarpa årtag sköt ut genom sundet och snart
försvann mellan öarna och skären.
»Men hvarför spann mormor nu?» frågade flickan sig sjelf och
kastade en tankfull blick utåt sjön, som nu glödde lik smält silfver
för den nedgående solen.
_
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
