Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter Abel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peter Abel. 237
Lina, den beskedliga Lina var då hans enda tillflykt, och dit skyndade
han med sitt blödande finger.
»Bevara mig så Ernst bär sig åt, hvad skulle baronen och
friherrinnan säga!» yttrade Lina med hela öfverlägsenheten af ålder och
visdom.
»Ja, det var just det! Söta Lina tala inte om’et; lägg en lapp
på så att blodet stannar, söta Lina; ja, bind åt hårdt, mycket
hårdt. Bara bloden stannar, så låts jag om intet. Det var bara på
skeppet.»
»Ja, hans välsignade skepp.»
»Ja du; men i morgon så seglar ändå Peter Abel åstad och
får porslinshunden med sig, och så får det basa öfver till den
obebodda ön.»
»Nå, hvad skall dockan göra der?»
»Det får hon se sig om; men du kan aldrig tro huru det skall
stryka åstad. Jag sätter skeppet i Themsen, och det går med fart,
och så styr det ut i sjön, när vinden tar i seglen som du sytt, och
så går skeppet fram till ön och lägger sig i viken vid alen derute, och
der ligger det stilla, skall du se, för ankaret, som hänger på en liten,
liten nubb, faller nog ner då det stöter emot, och så kunna vi hvar
dag gå ut och se Peter Abels skepp vid den obebodda ön, och inte
kommer han derifrån, inte!»
Skadan var snart förbunden, med en fnöskbit, men ett litet ömt
sår var qvar; dock, man aktade sig att stöta emot, och om man råkade
göra det i mammas eller pappas närvaro, så grinade man inte illa,
utan smålog i stället. Åh strunt, så mycket får en karl tåla utan
att pipa.
Dagen derpå inbjödos Lina och skeppsbyggmästaren, torpargossen,
att vara närvarande vid skeppets segling utför Themsen och lyckliga
ankomst till ön. Ernst sjelf sysslade med allt detta, och Peter Abels
skepp, prydt med segel och många granna vimplar ur mammas förråd
af gamla negligé-band, sattes i floden, ännu qvarhållet af fånglinan.
Passagerare om bord var herr Peter Abel sjelf med porslinshufvud och
två porslinshänder, den ene med fastlackad tumme. Vidare en liten
porslinshund, som skulle bli hans Passopp, och en hel hop andra små
ting, små tenntallrikar, ett rifjern och annat som Peter Abel kunde
behöfva för sin bosättning. Sjelfva utfarten gick så till vida lyckligt,
att fartyget blott gick baklänges, så att Peter Abel, som satt i aktern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
